Har i helgen haft besök av min lillebror med familj, underbara svägerskan och två små prinsessor. Småtjejerna är 1 respektive 3 år gamla och jösses vad ljuvliga de är. Tempot är högt, skratten klingande och humörväxlingarna snabba. De här små flickorna har lyckats linda både mig och maken många varv runt lillfingrarna och vi kommer på oss själva med att ligga på golvet, leka jage, och bara bedåras av dem.
Att de vaknar tidigare än vi varit vana vid de senaste åren tänker man inte på just då och morgonmyset med dem gör att dagen startar med en guldkant. När äldste tjejen dessutom kommer springande för att dela ut kramar och säger “ja älshar dig” så fullkomligt smälter jag!
Ändå – när vi hade vinkat av dem satte maken och jag oss på altanen och halvdog. De tidiga morgnarna och det höga tempot tog ut sin rätt. Var det lika intensivt när våra tjejer var små? Troligen – men man glömmer uppenbarligen väldigt fort och när man är mitt i det orkar man så mycket mer än man tror. Just nu är lillebror och svägerskan mina hjältar!
Nu längtar jag tills vi ses igen!
Du får tänka på att du var 16 år yngre då. Åldern kanske tar ut sin rätt?