Ingen rast, ingen ro

Jag känner min man rätt väl så i fem år och två veckor har jag medvetet och ett litet steg i taget styrt mot att vi ska renovera köket. Vi byggde huset 1999 så det började liksom bli dags. 

I juli kom genombrottet. Då sade han inte längre ”om vi renoverar köket” utan ”när vi renoverar köket” och då visste jag att jag var hemma. Det gällde bara att styra lite försiktigt sista biten också. Ett Ikea-besök för lite inspiration var plötsligt inga problem men största hjälpen fick jag nog när vännerna renoverade sitt kök i höstas. 

I november började jag skissa och leka i ritvetktyg på nätet och när maken plötsligt tyckte att vi kunde boka en tid hos en köksleverantör var det bara att hänga på och försöka låta bli att ta hoppsasteg på vägen dit. Jag hade en bra bild av vad vi ville ha och det såg riktigt bra ut. När vi gick därifrån var det för att tänka till ordentligt. Det är ju ändå ett stort projekt. 

I torsdags bestämde vi oss! Vi kör. Och på tisdag ska vi tillbaka till Kvik (samma leverantör som vännerna) för att justera lite och förhoppningsvis lägga beställningen. 

Massa spännande saker på gång ju. Lite av det vi kommer göra:

  • Gasolspis
  • Köksö
  • Bardisk mellan kök och vardagsrum (ta ner vägg)
  • Extra djupa skåp (70 cm)

  
  
Det gamla köket har jag som plan att skänka bort mot nedmontering och hämtning. Förhoppningsvis går det…

Idag ska jag kolla kakel. Matt vitt. Det här kan gå snabbt nu. 

Det kommer bli så bra! 

Mycket väder igen

Idag, när jag lämnade jobbet för att hämta Philip, var det plötsligt fortfarande ljust trots att klockan var över fem. Ljust och stilla. 

  

 
En riktig kontrast mot igår när det stormade med både regn på tvären och vindar som gjorde att lockarna i mitt hår raknade. Inte ens Philip ville gå ut. 

Det ville han idag och vi hann med en riktigt skön långpromenad innan vi landade i varsitt soffhörn. 

Bland ljung och granit 

Maken skulle segla Dragonforcetävling på Öckerö och jag blev medbjuden till en av de andra seglaränkorna. De bor på ön och har också en Welsh Springer Spaniel, Singo 11 år. Att våra män fixad att segla med sina radiostyrda båtar och att inget gick sönder är de nog fortfarande förvånade över eftersom det blåste riktigt mycket. Vi änkor tog med oss hundarna på en långpromenad istället. Det var blåsigt och på sina ställen mycket blött men solen sken och hundarna var med än nöjda över att hoppa bland ljung och klippor.

  

  

Singo var alldeles uppspelt och det var först när maken anslöt till fikan hemma hos Öckeröborna som polletten trillade ner. Philip är ju kastrerad och utsöndrar i och med det ingen könsdoft alls. Alltså trodde Singo att han var valp och behandlade honom därefter… Philip var inte helt bekväm med uppmärksamheten men på det stora hela hade de roligt tillsammans.

Det fanns lite hundsläktskap att reda ut också och vi lyckades faktiskt. Singos mamma (Dagsländans Lovis) är syster till Sintras mormor Joy (Dagsländans Undis) och Singo blir alltså då kusin till Gnistas mormor. Släktskapet slår igenom i lite speciella sittstilar. Både Gnista och Singo sitter på ryggslutet istället för rumpan

Det fick bli bad för Philip när vi kom hem för det allra sista han gjorde på promenaden var att rulla sig i något som luktade fruktansvärt… Inget som syntes men vi som tillbringade en timma i bilen med honom på hemvägen kände det och med tanke på hur fogligt han promenerade in i duschen när vi kom hem tror jag inte att han var helt nöjd med valet av parfym själv.

Ett och ett halvt dygn senare

Nästan ett år ska den ta, utbildningen som jag började igår. Och jag har inte en aning om vem jag är när jag kommer ut på andra sidan. 

Lite så är det och det känns både läskigt och spännande på samma gång. Givetvis räknar jag med massor av hårt arbete och det ska bli roligt att kavla upp ärmarna och göra mitt bästa. 

Första tillfället genomfördes på Nösunds Värdshus på Orust och jag drog verkligen vinstlotten när jag fick rummet längst ut över vattnet, med hela fem fönster. 

   
Utsikten från utbildningslokalen var inte heller att leka med. 

Och så var det det där med maten. Som var fantastisk. Jag lär inte behöva äta på flera dagar känns det som. Ett extra plus till dem för hur de fixade med GI-mat till mig och ostarna jag fick istället för desserten var inte att leka med.

 Ikväll är jag trött. På ett bra sätt. Och ivrig att ta tag i hemläxan. 

Det kommer att bli en spännande resa. 

(Vill du läsa om en annan spännande resa gör du det HÄR. Äldsta dottern skriver om sin viktresa efter den överviktsoperation hon gjorde i höstas.)

När helgen liksom bara går

Ibland måste man bara vara. Liksom ta dagen som den kommer och inte göra så mycket. Ändå blir det en del insprängda inplanerade saker under en helg som egentligen är tom.  

Till exempel måste man börja med gulaschsoppan redan efter frukosten så att den blir mustig och fin till middagen man spontant bjudit in sina vänner till. Den där gulaschsoppan som jag fick receptet till av Frau Maria i Tyska Ruderting.

  
Och så var det den där skogspromenaden, där vi också skulle grilla.

Vi pulsade i decimeterdjup snö och valde det kortare spåret när snön började fastna i hundarnas päls och under tassarna. Men härligt var det och träningsvärk fick jag. Dessutom hade vi lånat med oss Gnista och fick mysa lite med henne också. 

   
    
     

Det är så roligt att se hur Philip mer och mer tar för sig och hittar sin plats hos oss. Och kul i snön har han verkligen.  

Synd att snön ska försvinna nu… Jag hade  gärna behållt den ett tag till.