Med ett löjligt flin på läpparna

Mina omgjorda ringar blev klara igår och när jag hämtade dem kände jag mig som ett fån. Förutom att jag hade mardrömmar om dem i natt (butiken hade flyttat, en ring var klar men i roséguld och den andra skulle ”strax” bli klar) var jag extremt förväntansfull. Och plötsligt stod den där, på disken. Asken. Asken som skulle innehålla mina omgjorda vigselringar. Förutom mina gamla ringar har jag lagt till lite som legat i byrålådor hemma. Uddaörhängen och trasiga kedjor gör sig helt klart bättre på mitt finger än liggande i gömslen.

Erica öppnade asken och jag höll andan. Tänk om jag inte skulle gilla dem? Tänk om jag skulle ångra mig? Nu i efterhand fattar jag inte vad jag oroade mig för. Resultatet överträffade mina förväntningar och jag blev till och med tårögd. Ringarna, så enkla, stilrena och snygga och alla stenar, som var och en har en speciell betydelse för mig, har strösslats i vigselringen. Nu sitter de på plats på mitt ringfinger igen och jag kommer aldrig ta av mig dem igen.

Innan jag gick var jag bara tvungen att krama Erica (butikschefen). Nordstans Guld har fått en ny stamkund. Dit och ingen annanstans kommer jag att gå framöver. Kvar från ringarna jag lämnade in finns bl a fem blå, ovala safirer. De kommer troligen att hamna i en egen ring vad det lider. Först måste jag bara klura lite på hur den ska se ut. Idéer någon?

Gustav Trägårdh kan det där med kräftor

Har ikväll varit på en trevlig tillställning på Stenungsbaden Yacht Club. Vi fick först lyssna på ett mycket inspirerande föredrag av Erik Nissen Johansen på Stylt Trampoli där han berättade om hur de använder sig av ”multi sensorial storytelling” i sina uppdrag. Förutom uppdraget med Stenungsbaden berättade han även om uppdrag i Umeå och St Petersburg, dit jag plötsligt kände att jag nog behövde resa…

Att lämna Stenungsbaden hungrig händer aldrig och inte heller idag. Gustav Trägårdh (till vardags köksmästare på Sjömagasinet i Göteborg) bjöd på fingerfood med kräfttema och allt var fantastisk gott. Några favoriter hittade jag som jag lyckades knycka mig några extra av. 



Nä! Hungrig lämnade jag inte Stenungsbaden idag heller. 

Vi längtar efter henne – och de små

Fyra veckor har hon varit hos sin kennelmatte och det dröjer sju veckor till innan hon kommer hem igen. Det är ju först när hennes valpar är åtta veckor som hon får lämna dem. Vi saknar och längtar men vet att hon har det bra. Och valparna de växer så det knakar och Sintra börjar visst lära sig hur det är att vara mamma. Vi har nog förstått att hon har rätt mycket att lära 😃



Mer om valparna kan du läsa här

Söndagsnöje

På söndagar hittar man oftast maken på segelklubben. Det brukar seglas med både Dragonforce 65 och IOM:er. Så var planen även för idag.

När han studsade upp tidigt, för att vara på klubben, tog jag lite sovmorgon utan att bry mig om tider överhuvudtaget. Efter en lång frukost fick jag för mig att överraska honom och komma och titta på dagens tävling. Solen sken ju, även om det blåste kallt.

Igår hade jag fått kontinuerliga rapporter om att de skulle bli många, kanske tom tjugo stycken, så när jag kom fram till klubben och det inte stod en enda bil där blev jag lite… förvånad…. Men jag hittade dem. Det hade blåst lite för mycket så de hade flyttat in tävlingen till gästhamnen istället.

Och visst syns det på pojkarna/gubbarna att de har roligt.

IMG_3254

IMG_3251

IMG_3246

IMG_3253

Kundservice

Jag: (efter att ha väntat i telefonkö i tio minuter) Hej, jag har fått en telefontid med min läkare och behöver ändra telefonnummer.

Hon: Jaha. Men vi har använt det nummer som vi har.

Jag: (vänligt) det nummer ni har är inte rätt.

Hon: (snorkigt) Vi har inte gjort fel. Det nummer som står där är rätt nummer. Vi använder alltid det nummer som vi har fått av patienten. Det kan inte vara fel.

Jag: (väldigt vänligt) Det numret har ni kvar sedan gammalt och jag har bytt telefonnummer så om läkaren ringer på det nummer som ni har angett kommer ingen att svara.

Hon: (aningens mindre snorkigt) Jaså – vill du ändra numret?

Jag: (efter att ha tagit ett djupt andetag) Just det. Det var ju det jag sade från allra första början. Numera har jag följande nummer

Hon: Vad bra. Då ringer doktorn det numret istället.

Jag: Tack så mycket och trevlig helg!

Suck…

Två små gryn

63 dygn, ge och ta ett par, är den genomsnittliga tiden som en hund är dräktig och på det 64 dygnet (i måndags) kom de, Sintras valpar. Telefonsamtalet kom lagom till frukosten och vi fick då veta att det först hade kommit en kille och sedan en tik. Efter det var det slut. Två små valpar med vår Sintra som mamma. Hon tänkte nog att det var alldeles lagom många den här första gången.

Vi lät henne och kennelmatte få landa men tisdag eftermiddag fanns det inget som kunde hindra oss från att åka dit och både träffa Sintra och ta en liten titt på de två små. Tikvalpen ska dessutom yngsta dottern behålla så det var lite som att åka för att se första barnbarnet.

Det var tre veckor sedan vi hade lämnat Sintra hos kennelmatte så det blev ett kärt återseende. Kennelmatte hade nogsamt sett till att inga valpar diade och att Sintra fick träffa oss på utsidan huset när vi kom. Så glad som hon blev hade nog diande valpar fått hänga med ut annars. Hon sjöng. Så glad blev hon och sen ville hon visa oss sina små underverk. Det var lite intressant att se hur stolt hon var över dem men det går inte att beskriva på något annat sätt.

10959412_10152493575466116_7880934214239030591_n

Två små. En kille som vägde 290 g och en tjej som vägde 320 g när de föddes. Jag visste ju att de var små men att de skulle vara så små hade jag inte riktigt förstått och Sintra var så försiktig med dem. Tvättade och buffade och tvättade lite till och ännu mer. Hon hade inte riktigt fått snits på hur hon skulle göra när de diade men kennelmatten hade amningsskola med henne så hon blir nog snart en hejare på det också.

10987703_10152493575801116_5048100303853325291_n 10993091_10152493575731116_100156349611549275_n

Nu ska Sintra och valparna vara kvar hos kenneln i åtta veckor så det fortsätter att vara tomt hemma men när vi väl hämtar henne kommer ju tikvalpen att flytta med. Tills dess behöver jag bara komma på hur jag på lämpligast sätt utfärdar ett flyttahemifrånförbud för yngsta dottern…

10411271_10152493576036116_6008141618290199053_n

Lillasyster håller om storebror…

Lillasyster har ett hjärta i pannan, precis som sin mamma (Sintra), mormor Jess och mormorsmor Joy. Storebror har istället en prick i pannan och den, har jag fått lära mig, är typisk och härstammar från gamla engelska kenneln Tregwillym.