Plötsligt händer det!

När jag hälsade på syster yster i Englandet i november blev det lite strul med hemresan. Redan när jag kom till flygplatsen inför hemfärd fick jag reda på att planet var för försenat – länge… Jag misstänkte rätt snabbt att jag skulle missa mitt anslutningsplan men blev lugnad med att det skulle lösa sig.

Det gjorde det inte. Jag missade anslutningen till hemma och maken fick åka hem utan att ha hämtat mig. Ett tag såg det ut som om jag skulle bli ombokad till en annan flight med ett annat flygbolag men vid den sista avstämningen fick den hjälpsamme kundservicemedarbetaren blankt nej från flygbolaget jag hade åkt med. Nej, det var övernattning på flygplatshotellet och ombokning till en flight kl 07.00 nästa morgon som gällde. Det hela slutade med att jag köpte egen biljett sista biten och sedan fyllde i händelsen hos flightright.se (efter ett tips från en bekant).

Med tanke på det flygbolag jag hade rest med tänkte jag att mina chanser att lyckas driva ersättningsanspråk var ganska låga men så hände det. Igår fick jag ett mail. Jag skulle få pengar tillbaka från flygbolaget och jag blev i det närmaste chockskadad. Alla hade ju sagt att det inte skulle hända.

Nu återstår att se om jag även får ersättning för att jag inte kom fram i tid. Enligt flightright ska jag kunna få en rätt juste slant för det…

Orimliga krav kanske

”Nej, skaffar vi hund är en welsh är alldeles för krävande för oss”

Flera gånger den senaste tiden har jag hört samma sak och det har fått mig att fundera. Vad är det som gör att många tänker så? När jag frågat vad de tänker är svaret att man läst att en welsh kräver daglig aktivering, promenader och träning. Dessutom tillkommer pälsvård. Det här är inga nyheter för mig men nu till det jag tror är pudelns (!) kärna: Man ser de här sakerna som tre olika saker som måste göras vid olika tillfällen. Dvs en stund aktivering, x antal promenader och si och så lång tid med träning. Det är klart att det lätt verkar bli mycket tid varje dag då. MEN – riktigt så ser jag det inte.

Jag ser t ex att man, på ett väldigt naturlig sätt, kan få in både aktivering och träning under en promenad. Likaså gör man det när man är hemma och ofta utan att man tänker på det. Självklart kan man även lägga till specifika träningstillfällen när man tillsammans med hunden lägger spår, tränar agility eller rallylydnad eller annat som man känner för. Är det dåligt väder kan man till och med göra allt det där inomhus. Vi har haft korvsök inomhus massor med gånger.

Det jag vill säga är att man självklart ska tänka efter innan man skaffar hund men att sedan inte krångla till det och göra det för omständligt.

Nu tänker jag sticka ut hakan och säga att jag tyvärr även ser samma sak med småbarnsföräldrar idag. Allt blir så uppstyrt. Det ska planeras när barn ska ha fri lek, när de ska pyssla, när de ska vara ute och när de ska göra alla möjliga aktiviteter som föräldrarna tycker att de ska vara med på. Vad barnen själva vill uppfatar jag (jag kan ha jättefel nu) inte som lika viktigt. Jag vet inte om jag hade pallat att vara småbarnsförälder idag. För mig verkar det vara skyhöga krav på hur allt ska vara och det gäller allt. Det kan jag inte minnas att det var när mina barn var små.

Jo – jag ser likheterna i mitt resonemang om hund och det om barn här.

Vem är det som har skapat detta beteende? Eller har jag bara fått allt om bakfoten.

En tavla eller två

Trots att jag fotograferar en del har det inte blivit av att jag gjort några egna förstoringar – tills nu. Två stycken är beställda och borde komma när som helst. Jag börjar lite försiktigt med formatet 40 x 40 cm och svartvitt så får vi se om det slutar med att jag går all-in i hela huset sedan. Hoppas inte det.

I väntan på att bilderna ska komma och att jag får upp dem på väggen njuter jag av utsikten från jobbet om och om igen. Idag var det återigen en sån där makalöst vacker dag med en utsikt to-die-for. Kanske är det dags att ta med den riktiga kameran till jobbet igen.

IMG_9489

IMG_9487

Början på mera men tomt nu

Nu är det tomt hemma. Inför valpningen om tre veckor var det idag dags för Sintra att flytta till sin kennelmatte. Det kommer att bli långa elva veckor innan hon kommer hem igen och då tillsammans med en av valparna.

Hela dagen har varit lite vemodig men vi har gjort det mesta av den och även om promenaden tog lite längre tid än vanligt var det riktigt njutbart för alla (inbillar jag mig).

2015/01/img_3102.jpg

2015/01/img_3105.jpg
Inomhus har hon mest myst den senaste tiden och vem unnar henne inte det? Energin går nog åt till valparna i magen. Man har nästan kunnat se hur magen har vuxit på henne dag för dag och igår kände vi till och med hur de rörde sig där på insidan. Skumt men väldigt mysigt.

2015/01/img_3103.jpg

2015/01/img_3104.jpg
Nu håller vi alla tummar och tassar vi har att allt går som det ska. Ok!?

Systerskap

Ibland går det inte att förneka att vi har en hel del gemensamt. Rätt ofta faktiskt om jag tänker efter.

Som idag. Vi har inte setts på ett tag och vi har definitivt inte pratat naglar. Ändå ser vi ut så här.

2015/01/img_9442.jpg
Ingen av oss brukar välja rosa och både hade egentligen tänkt lila men landade i rosa och bling.

Att vi sedan konstaterade att även vår smak vad gäller armband är lika blev det liksom ingen grej av efter det.

2015/01/img_3101.jpg

Hade hon varit min dotter hade jag sagt något om att äpplet inte faller långt från päronträdet men nu är hon min syster. Vad säger man då?