Jag såg rödgråten ut. Under båda ögonen hade jag stora röda fläckar. Fläckar som var torra och som efter ytterligare någon dag började klia. Goda råd från kollegor och vänner haglade. Locobase repair, kortison, vaselin…

Jag ringde Angelika, hudterapeut på Bluewater. Henne har jag varit hos på ansiktsbehandling några gånger och hon verkar kunna sina saker. Jag kom därifrån med två nya krämer (big shocker…) som enligt henne ska hjälpa till att råda bot. Gör de inte det var jag välkommen tillbaka.

Den blå tuben kommer från Matis och om krämen kan man bl a läsa:

Näringsgivande creme/mask för torr hud runt ögon och läppar. Du får två produkter i en: lägger du ett tjockt lager får du en intensiv mask, men lägger du ett tunnare lager blir det istället en näringsrik creme. Eyes and Lips Treatment Mask är både väldigt fuktgivande och näringsrik, samtidigt som den har en lugnande och uppstramande effekt. Den är idealisk att använda mot torr hud runt ögon och läppar, och gör sig mycket bra i perioder med kyla (då den är köldskyddande) eller mycket sol.

Det stämmer väl in på mitt behov.

Krämen från Dermalogica tillför ett extra skydd mot bl a miljöpåverkan och kyla. Jag känner mig lugnad med det men skulle givetvis helst vilja bli av med ”fläckarna” omgående. Tålamod är inte riktigt min melodi.

Utsikten gör ju också en skillnad. Om det hade varit grått, disigt och regnat hade det säkert påverkat humöret negativt. Nu blir man istället glad i hela kroppen bara man tittar ut genom fönstret. Den som tittar noggrant ser nog det jag ser. Det är faktiskt lite is här och där på vattnet…

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Foto:UNICEF

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Nu ha dock vårt behov ändrats lite. Vi går ut genom huvudingången när vi ska gå ut med Sintra och helt plötsligt har den inte funkat.

Idag fick den en ansiktslyftning och jag är supernöjd. Det saknas lite korgar som ska stå på hatthyllan och vi ska nog komplettera med ytterligare en list med krokar (bl a till barnjackor) men visst blev det bra?

Vilken bild som är före och vilken som är efter framgår nog rätt tydligt…

Vargen på bilden har inget med händelsen att göra utan bor på Kolmården (eller gjorde iallafall när vi var där sommaren 2000).

Det blev så fel!

Efter bara några dagar började det klia runt ögonen och jag fick eksem. Först ville jag inte tro att det var krämen men det var rätt uppenbart att det var just den som var orsaken. Någonstans hade jag läst att den var väldigt aktiv och det verkade som om den var lite för aktiv för mig. Det är klart att det sved lite, framförallt i plånboken.

Där stod den sedan i badrumsskåpet. Den dyra krämen i den fina burken. Jag kunde inte med att slänga den och tur var väl det. Sist jag var på Kicks berättade jag om vad jag hade råkat ut för och fick då kontaktuppgifterna till Lancômes Kundservice. Det var värt ett försök även om jag inte hade något kvitto kvar. Skulle det behövas kunde de ringa Kicks tyckte de. Ibland är det visst bra att bo på en liten ort där man är igenkänd.

Jag knåpade ihop ett mail och – de ringde mig. Mycket hjälpsamma och även intresserade över vad som hänt. Jag fick svara på några frågor och blev sedan ombedd att skicka in krämen så skulle jag bli kompenserad. Inget kvitto behövdes. Det tyckte jag var snyggt skött.

Nu vill jag inte avskräcka någon från produkten. Verkligen inte. Jag känner flera som är mer än nöjda med den, men just mig passade den inte. Vad jag har hittat istället får bli ett separat inlägg för det är en historia i sig.

Idag var det så dags att gå ombord. Det var definitivt en upplevelse och man kunde nästan känna historiens vingslag. Vilket fantastiskt projekt att genomföra och vilken tur att det finns eldsjälar som “orkar”, och vilken tur att de faktiskt till slut fick både hjälp och sponsorer.

Som vanligt hade jag kameran med mig och jag hade nog kunnat vara kvar ett tag till. Motiv fanns det verkligen och det blev nog några över också…

Nu väntar först en vinter för henne, följt av (har jag hört) en resa till OS-invigningen i London och ovanpå det en Amerikaresa. Spännande!

När vi hade grillat färdigt och nästan ätit upp började det smattra ovanför våra huvuden och plötsligt såg vi ambulanshelikoptern närma sig. Den kom närmare och närmare.

Den skulle landa här. Vi hade inte ens märkt att någon skadat sig men då kunde vi konstatera att någon låg på klipporna bakom oss. Helikoptern gick in för landning och även Sjöräddningen anslöt.

Ombord på Sjöräddningsbåten fanns även ett tv-team om vi fick senare veta att det just nu spelas in nya avsnitt av SOS-västkust. Vi fick även veta att mannen som fick åka helikopter till sjukhuset troligen skulle vara tillbaka här igen imorgon (även om jag tycker att det verkar otroligt).

Det var en kluven känsla att uppleva detta. Å ena sidan insåg jag hur snabbt något kan gå fel och hur långt ifrån allt man då är och å andra sidan insåg jag hur lyckligt lottade vi är som har de räddningsresurser vi har tillgång till.

Nu hoppas jag att det går bra för mannen med bröstsmärtorna och att han verkligen kommer tillbaka hit imorgon.

Tänk att man kan bli så glad av lite plast

Hur mycket ska man egentligen fira när man väl har en bröllopsdag som man kan fira stort? Jag vill fira alla dagar. Dagen vi träffades (17 maj), när vi blev tillsammans (11 september), vår förlovningsdag (12 maj) och så klart vår bröllopsdag (22 juni).

Idag har maken och jag varit förlovade i 22 år! Självklart ska den firas. I år får vi fira på varsitt håll eller en annan dag eftersom maken är bortrest i tjänsten men dagen är ändå viktig att uppmärksamma. För mig. 22 år! Det är häftigt.

Älskar dig maken!