Nu blev det helt andra fåtöljer. Kalla, hårda och vita. Jag pratar toalettstolar och inte en utan två. Soffan/sofforna får vänta ett tag till alltså.

En stor eloge och applåd till maken som fixade bytet själv. En händig man är han.

Jag fortsätter drömma…..

Jag fortsätter planera….

Jag hoppas det blir nya soffor i år och att inget annat måste bytas först…

Tills vidare får jag tycka att det är lite häftigt med en spolknapp där man “pluppar” ner wc-blockpinnen istället för att ha en äcklig plastgrej sittande på insidan själva sitsen.

Och visst är stolen snygg

— till tom tank. Så stod det när jag skulle köra till jobbet i morse. Nu åkte jag vägen om och tankade. Jag vågade inte chansa längre. Den stora fråga var – Hur många liter bensin skulle gå på? Kunde jag ha kört till och från jobbet i några dagar till?

Svar ja! Det hade nog räckt om jag hade tankat på onsdag

Grannen hade själv sett en av dem vid sin tomtgräns och han kunde även berätta att de hade kalasat på ett rådjurskadaver i slänten bakom gångvägen…

Lite för nära tycker jag. Hoppas att de tagit sig långt härifrån nu. Men visst tycker jag att det är lite häftigt, men ändå för nära, fast fräckt men….

Nu kommer den amerikanska engelskan in i bilden. Maken lyckades med alla kommandon utom just BATTERY så när vi sätter oss i bilen för att konfigurera manicken mot min telefon tycker han att jag ska testa. Jag säger BATTERY och damrösten i manicken berättar att det är 30 timmars batteritid kvar. Behöver jag säga att maken blev knäckt?

Idag på vägen till jobbet har han återigen testat och testat och testat och testat. Att uttala BATTERY på amerikansk engelska när man lärt sig brittiskt uttal är tydligen en svår nöt att knäcka. Maken har nu bestämt sig för att ge upp och förlitar sig på att ”damen i lådan” säger till när den behöver laddas…

(Tips  - dubbla t (tt) uttalas med d-ljud på amerikanska. Battery blir alltså baddery)

För ett par veckor sedan råkade maken ut för en liknande historia (med den nu skrotade bilen). Problemet var dock något allvarligare då fönstret inte stannade kvar i stängt lägen utan ”gled ner” igen. För hans del var det bara att åka till bilverkstan. Vad de gör där? Kopplar in en liten dosa och startar om systemet. Control/Alt/Delete alltså. Inte en skruvmejsel så långt ögat nådde.

Igår startades även elhissarna i den andra bilen om… Enkelt var det och dessutom gratis. Undra om det hade att göra med att vi samtidigt tittade på att köpa en ny bil?

Mamma – vi mår bra. Vi har krockat.

Telefonsamtalen kom vid halvsextiden dan före dopparedagen. Det var tur att yngsta dottern berättade i den ordning som hon gjorde när hon ringde. Hon och äldsta dottern var på hemväg efter ett ärende och var nästan hemma. Det var då det hände. En skåpbil körde in i sidan på dem när de kom körande på LV 160. Äldsta dottern  har skrivit om händelsen på sin blogg.

Maken och mellandottern kastade sig i bilen och tog sig till olycksplatsen där det redan var fullt med blåljus. Tre ambulanser, fyra poliser, och brandbilar. Båda döttrarna var också redan mycket väl omhändertagna. Redan innan räddningstjänsten var på plats visade det sig att det var en sköterska i första bilen som stannade. Alla på plats var överens – de hade änglavakt! I båda bilarna.

Bilen är skrot och fick bärgas från platsen. Döttrarna fördes med ambulans till Kungälv där de undersöktes grundligt men klarade sig med blåmärken, brännmärken efter säkerhetsbältet och ömma bröstkorgar. Olyckan i sig hamnade i kvällspressen som skrev om alla olyckor i halkan. Halka här? Inte då. Det var åtta grader varmt när olyckan inträffade.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2660886/flera-svara-olyckor-i-halkan (rubriken i artikeln är ändrad i efterhand – adressen i länken visar ursprungsrubriken )

Istället för att bekymra mig för de sista julförberedelserna tillbringade jag kvällen fram till midnatt tillsammans med döttrarna på akuten. Det sätter definitiv lite perspektiv på julstressen…

Jag har mycket medvetet tryckt bort alla tankar på hur det kunde ha gått. Istället har jag valt att lägga fokus på att det gick bra och att jag är oerhört tacksam över att vi får fira jul tillsammans. Årets julklapp fick jag dagen före julafton och den blir extremt svår att överträffa.

Ta hand om varandra, var rädda om varandra, kör försiktigt och använda ALLTID bilbältet!

GOD JUL PÅ ER ALLA!

Så, där stod jag då. Iklädd morgonrock, foppatofflor och täckjacka. Mitt i natten, mitt i alla fyra minusgraderna, och såg på medan fröken gjorde vad hon skulle för att sedan snabbt tassa uppför trappan igen och krypa ner hos lillmatte.

För mig, som hade hunnit vakna till av utevistelsen, tog det en bra stund att somna om igen. Men – det kunde ha varit värre… Det kunde ha ösregnat också…

Det är kul att ha hund…. åtminstone allt som oftast.

Jag slängde många burkar…

Populär ja, sämst på allt annat också. Och även jag kände mig lika mycket sämst. Inget verkade funka och allra roligast var att ha nosen i marken och lukta på alla dofter från alla andra hundar som någonsin varit i samma lokal. Det blir ju lite extra jobbigt när hon sedan inte är en hund som svarar på samma belöning under en längre tid. Hundchoklad var gott och funkade en stund, godiset som en av lärararna plockade fram (och som jag givetvis köpte en påse av) funkade en stund och pipleksaken ytterligare en stund. Ska belöning funka måste vi variera i det oändliga verkar det som. Hon tröttnar uppenbarligen snabbt.

Sedan såg hon ut som en mager fågelskrämma bredvid det två granna killarna. Hon är för tillfället så tunn att revbenen syns och att hon dessutom har fällt jättemycket päls gör ju inte saken bättre. En förklaring skulle kunna vara att hon faktiskt är på gång att börja löpa. Båda en av lärarna och Barbro från “vår” kennel tror att det faktiskt skulle kunna vara en förklaring. Jag hoppas på den och att hon snart är lika fin igen som hon brukar vara.

Att hon var sämst i klassen idag tar jag som en ren tillfällighet. Det var säkert jag som gjorde henne osäker för det kändes lite som att jag blev bedömd och jag var inte alls så som jag brukar med henne. Jag fick till och med “tipset” att låta mera. Just att jag låter mycket och konstigt med henne är något resten av familjen brukar skratta mycket åt.

Nu ser vi fram emot en liten återförening med Sintras kullbror Rufus, mamma Jess och mormor Joy på söndag. Det ska bli riktigt roligt!

Maken fick ringa ner till receptionen och mycket riktigt hade det blivit en och annan debitering. De är nu bortplockade och tjejerna kommer att sluta leka med minibaren

De vet nu också att det kommer många isbitar i ismaskinen, inte bara en…