Maken lånade för några veckor sedan en bok av en granne. Det var hans (grannens) farfar som hade skrivit den. Han föddes på Klädesholmen 1919 och boken är i stort sett en beskrivning med hans egna ord om sitt verksamma liv. Jag fick bland annat läsa om hur han smugglade ut norrmän ur Norge under kriget…

Säkert är hans beskrivning något som många äldre runt om skulle känna igen sig i och på samma gång är det en beskrivning som få unga idag ens skulle kunna sätta sig in i eller förstå.

Historia finns nära oss men vi måste ibland leta efter den eller åtminstone hålla ögonen öppna. Nu ska jag försöka få yngsta dottern att vilja läsa boken också.

Under fyra veckor (9 juni – 10 juli) tillbringade vi och ett fyrtiotal konfirmander dygnets vakna timmar (samt de timmar konfirmanderna borde ha sovit) tillsammans på Skaras Stiftsgård Flämslätt. Flämslätt ligger mycket naturskönt vid Flämsjön mellan Skara och Skövde. Några av oss ledare kände, eller kände till varandra sedan tidigare och det vi inte kände eller kände till efter de fyra veckorna var nog inte värt att veta. Roligt hade vi. Superroligt! Och vad mycket man hinner glömma på 23 (!) år.

Igår träffades vi nämligen igen. Fem av sex ledare träffades hemma hos en av oss, i Varnhem. Tänk vad många år som har hunnit gå och vad mycket alla har hunnit uppleva men ändå hur lika alla var sig. Det blev en resa i nutid och dåtid och dåtiden hjälptes vi åt att fylla i åt varandra. Var och en av oss hade egna minnen från den där sommaren för många många år sedan och tillsammans skrattade vi gott åt bus, dråpligheter och annat som plötsligt var så nära i tiden igen.

Förhoppningsvis ses vi inom en snar framtid igen och med snar framtid menar jag innan ytterligare 23 år har gått. Kanske blir det då på Flämslätt…

Under vår Stockholmsperiod (mellan ’92 och ’95) fanns det en familj i utkanten av bekantskaps-/grannkretsen. Den familjen var “lyckligt skild”. Barnen (4 stycken) bodde växelvis hos sin mamma och sin pappa i samma område. Två av barnen gick på dagis och två i lågstadiet. En dag blev mamman uppringd av Socialen som berättade att de två dagisbarnen omhändertagits pga misstankar om sexuella övergrepp. Mamman skulle infinna sig hos polisen för förhör. Det var personalen på dagis som hade kontakta Soc. Barnen gillade att gömma sig under soffan på dagis, hann inte alltid till toaletten i tid och syskonen tydde sig till varandra på dagis. Dessutom hade personalen åsikter om att barnen hade urvuxna kläder och inte var de nya heller. Nu handlade det ju om dagisbarn, tre och fem år gamla. Barn gillar att gömma sig under soffor, sängar mm och att det händer olyckor vet ju vilken förälder som helst. Att de gillade varandra då, var det verkligen ett tecken på övergrepp? Hur urvuxna kläder (läs föräldrarnas ekonomiska situation såg ut) kommer in i bilden förstår jag inte.

De två dagisbarnen omhändertogs men inte skolbarnen. Bara det kan man ju tycka är mycket märkligt och märkligt är även att föräldrarna, som var goda vänner, spelades ut mot varandra. Typ “Om det nu inte var du så måste de väl har varit den andre… Har du inte misstänkt det i alla fall lite…” osv. Föräldrarna hade inget att dölja men greps, anhölls och häktades efter ett tag och då (först då) omhändertogs även de två äldre barnen. En god vän till den drabbade familjen lyckades hålla kontakt med barnen och det vi fick höra var väldigt konstigt. Bl a lades saker som att tjejerna vill ha trosor på sig under nattlinnet till misstankarna och återigen att syskonen tydde sig till varandra. Konstigt? Verkligen inte!

Det tog nästan ett år innan anklagelserna lades ner helt och familjen kunde återförenas. Då hade både mamman och pappan suttit frihetsberövade i nästan ett halvår. Hur de tog sig igenom den tiden begriper jag inte. Allt vad de gick igenom begriper jag inte…

Ändå vidhåller jag att det är hemskt när det drabbar oskyldiga och lika hemskt när skyldiga klarar sig undan. Vad är värst liksom? Det är svårt, mycket svårt.

Det hade kanske varit naturlig att börja med den mindre men inte jag inte. Nej – vi var tvungna att komma upp i 12 meter på längden och nästan 4 meter på bredden innan jag tog tag i det. Varför göra det enkelt för sig?

Istället blev det sillunch med döttrarna och sedan midsommarfirande med kompisar i ett område lite längre bort.  Riktigt trevligt var det!

Kommer ihåg förra midsommar. Då låg vi i Resö gästhamn och firade midsommar med bl a sillunch på bryggan och kransarna var av olvon. Precis som det ska enligt visan Visa i midsommartid (en av mina absoluta favoritvisor så här års:

Du lindar av olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans, som högt över tallen står.
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn i långdans, i språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans, där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från Blåbergets kam att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor, där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm där natten och mossan är len.

Mätt och belåten och lite lätt sömnig blir det nu till att sova. Inga blommor har jag plockat så det är tur att jag är lyckligt gift Sju sorter ska det visst annars vara… Undra om någon gör det längre.

Under kvällen började jag ana var det var jag hade sett dem. Kunde det verkligen vara dem som låg på Ramsö för tre somrar sedan? Varför jag minns just dem är ett roligt minne.

Vi var tre båtar som låg tillsammans i Ramsö hamn, Caprice (de som har Alinde nu), Vilda och vi. Vi hade grillat och satt i land och hade det kanonbra. Bättre kunde det bli tänkte kompisen på Vilda och gick iväg för att hämta sin sons gitarr. Tyvärr visade det sig att den var fruktansvärt ostämd och helt oanvändbar. Någon i Ramsö hamn borde ju kunna stämma en gitarr tänkte vi och sex par ögon började spana av båtarna i hamnen. Snart hade allas våra blickar fastnat på en lite större Beneteau (också segelbåt). Mannen i den familjen såg ut att ha den kunskapen, det var vi några av oss överens om.  Efter ett tag kom vi fram till att han definitivt var den bästa kandidaten och vi hade långa roliga utläggningar om varför det var så. Jag menar, bedöma om någon kan spela gitarr utifrån hur han ser ut… Visst!

Efter ytterligare ett tag stegade så kompisen med gitarren i väg mot honom och frågade. Nej – han kunde inte stämma en gitarr så så var det med det.

Tillbaka till i lördags. Jag blev mer och mer övertygad om att det var de och eftersom alla som var med på Ramsö den där dagen även var med denna lördagkväll började fler än jag att spekulera. De kom ihåg tillfället men njae, det var svårt att veta om det var han vi hade frågat ifall han kunde stämma en gitarr. Tills maken stegade fram och frågade.

Han började lite försiktigt med ifall de hade haft en Beneteau för några år sedan. Det hade de. Nästa fråga blev om de hade varit på Ramsö med den för en sådär tre år sedan. Japp, visst hade de det. Sista frågan då – När ni låg där på Ramsö med er Beneteau, kom det då fram en “galning” och frågade om du kunde stämma en gitarr?

Yes! Jag hade haft rätt och lyckats placera dem. Det var han som vi alla var övertygade kunde stämma en gitarr men sen visade sig inte kunna det alls.

Vi fick en trevlig pratstund med dem och skrattade gott åt minnet från Ramsö. Tänk vad många roliga minnen man har samlat på sig genom åren.

Den där bilden lär väl hamna i din blogg?

 Och hur rätt hade han inte…? Men varför inte liksom? Jag får ju njuta av det vackra och då delar jag mer än gärna med mig av det jag ser även till andra.

Just forsythian får mig att tänka på alla de påskar som jag och familjen hälsade på min mormor och morfar när de bodde i Ruderting i södra Bayern. Det slog aldrig fel – forsyhtian blommade alltid. Och den fanns i var och varannan trädgård. Tänk vad man kan förknippa minnen med

Solen sken och det var kö in genom entrén. Mycket folk var det och alla var glada. Det bjöds på lite smått att äta och tillsammans med ett glas vin balanserade vi oss runt och minglade. Det verkade som om alla var där, och så några till.

I mitten på veckan träffade jag Anders Lewander och igår på Stenungsbaden fick jag möjlighet att hälsa på Magnus Woxén. Båda mycket duktiga seglare från bl a Volvo Ocean Race,. (Blev även påmind omnär jag även träffade Mange Olsson, Torben Grael och Horacio Carabelli på Marstrand för ett par år sedan). Att få träffa dessa “kändisar” i seglingsvärlden är roligt i min värld

Det blev en trevlig kväll och jag hoppas att det blir mer AW på Stenungsbaden framöver.

Luftrenare kanske skulle kunna åtgärda det.

Ettan avverkad, nu ger vi oss på tvåan!