Visst, jag fick långa mannen framför mig men lutade jag mig mot dottern såg jag bra… Och föreställningen var bra. Riktigt bra! Favoriten blev snabbt “Tony”, eller snarare Bruno som spelade Tony. Vilken röst! Både dottern och jag blev lite småkära faktiskt.

bilden lånad från Göteborgsoperan

Nu ska vi sova och imorgon blir det en lång frukost. En riktigt smarrig hotellfrukost så att vi orkar med lite shopping också…

De skred in och spred verkligen ljus och glädje och även om snön saknades för att den där riktiga julkänslan ska infinna sig så räckte det till igår. Kända och okända luciavisor framfördes och tjejerna var jätteduktiga.

När luciatåget sedan skred ut och “Sankta lucia” så sakteliga tonade ut var det nog fler än jag som satt med ett leende på läpparna och kanske även en lite tår i ögat. Lucia är speciellt och väldigt vackert!

Nu blir det ännu mera jul. Jul-allsång på Kullen tillsammans med en väninna som fyller år idag.

Om jag går omkring och sjunger julsånger för full hals imorgon så vet ni varför…

Synd att den inte funkar i mitt skivstångspass

Maken tittade mot himlen innan vi satte oss i bilen, sedan plockade han med sig ett paraply. Halvvägs ut till Ödsmål kom jag på att jag hade glömt biljetterna hemma och vi fick vända. Väl hemma plockas ytterligare ett paraply med. Maken hade ju trots allt upplevt en långt och blöt regnskur i Göteborg tidigare under dagen så han var mer regnorienterad än vad jag var.

Vilken tur!

När vi hade parkerat bilen öppnade sig himlen. Det bokstavligt talat vräkte ner. Blött sommarregn (som om det nu skulle vara bättre än ett blött höstregn ). Just där och då var vi väldigt nöjda med att ha varsitt paraply. Annars var nog det vanligaste regnskyddet vi såg sopsäckar, flera stycken. Ryktet gör gällande att alla hade en gemensam nämnare…

Att regnet skulle förstöra kvällen var inte aktuellt. Stämningen var på topp och Stefan, Sebastian och Magnus bjöd på sig själva, precis som de brukar och lagom till pausen slutade det regna. Nu minns jag nästan inte ens att det regnade längre – även om ALLT var blött när vi kom hem.

Vilken kväll vi fick. Det var mycket semesterkänsla i den och snart är dags för semester på riktigt.

Det blev ändrade planer, och vi kunde åka dit!

Mamma, maken, Mellandottern och jag åkte dit. Det blev barhäng och det blev underhållning. Verkligen underhållning i världsklass, trots en luftvägshistoria med envis hosta hos huvudartisten. Det var ett tajt gäng som spelade. Riktigt tajt. Två gitarrister, en basist och så Tommy själv på både trumlåda och gitarr emellanåt. Max Schultz, och Johan Liljedahl på gitarr (grymma!!!) och sen tror jag att det var Fredrik Jonsson på bas…

Den musikaliska resan spände mellan Bellman, Frank Zappa och så lite Ulvaeus/Andersson på det och det var klart att Anthem drog ner mycket applåder men även resten var tokbra.

När vi körde hemåt i sommarnatten var det med breda leenden och vi var helt överens om det var en fantastisk kväll.

Det ska bli riktigt roligt och jag ser fram emot en trevlig kväll med nära och kära. Det blir helt säkert en kväll att minnas.

När det dessutom inte är längre att åka (kanske tom cykla) än till Råön, ja då var det inget att tveka på.

Nu hoppas jag på gott väder på tisdag.

Hur var det nu jag tänkte? Att inte ha för mycket att göra utan faktiskt hinna med också. Nu väntar semester om två veckor och innan dess är det en hel del som bara måste göras. Viktigast av allt och mest stressigt av allt är att göra mitt skivstångspass inför höstterminen.  Varför jag inte gör det på semestern? Tja, skivstång, stepbräda och musikmixning i båten – you tell me… Så igår lånade jag med mig en bräda och en skivstång med vikter från Träningsverkstan och nu ska det ske. Målet idag är att bli klar med uppvärmningen (har hittat en grym förstalåt), totalövningslåten och benstyrkan. Förutom det behöver jag även lära mig MixMeister för Mac men det lär väl ge sig skulle jag tro… annars får jag väl plocka fram den gamla pc’n och inse att vissa saker ska inte göras under tidspress.

Jag har den här, nästa och veckan innan terminen kvar på mig. Tur att maken är bortrest ett tag och att döttrarna tar kvällspasset med Sintra så att jag med gott samvete kan stänga in mig i arbetsrummet.