Som det regnade, och blåste. Gässen gick höga på Hakefjorden och jag visste nog inte riktigt om det var skummet från vågorna eller regnet som yrde i luften när jag gick över parkeringen på jobbet för att komma till bilen. Visst hade jag sett det innifrån kontoret också med uppenbarligen var det lite mera lä där jag sitter för hela eftermiddagen hade jag sett fram emot att åka hem och sedan ge mig ut och springa. Nu var det inte alls lika lockande längre…

Istället åkte maken och jag ut till båten för att kolla förtöjningarna och sprack det möjligen inte upp lite. Mina förhoppningar steg igen. Kanske skulle jag komma ut på en runda ändå. Blåsten skulle jag nog kunna klara mig från i det spår jag hade tänkt mig. Väl hemma ösregnade det igen.

Både maken och yngsta dotterna hetsade mig lite. Nu i efterhand kan jag tycka att det är lite lustigt eftersom ingen av dem springer. Hm… Jag hade svår beslutsångest men bytte om till löparkläder, tittade ut på regnet, tvekade, tittade ut igen, letade fram en keps, tvekade ytterligare en gång och gav mig sedan ut.

En sån härlig känsla det var. Visserligen blev det bara 3 km men det blev ändå personbästa (6,21 min/km) och de där tiderna per km som jag och springkompisen (Sintras kullbror Rufus matte) har beror nog mer på att vi pratar för mycket när vi springer ihop.

Den där vanan som jag verkar ha fått har nu uppenberligen också blivit ett måste. Annars hade jag nog aldrig gett mig ut i gårdagens busvärder. Sedan den 1 mars, när jag började springa, är jag nu uppe i 94 km fördelade över 26 tillfällen. Det blir nästan en mil i veckan…! Nu är frågan om jag ska nöja mig med det eller om jag ska ge mig på lite längre sträckor? Just nu håller ju ryggen för löpningen och jag vill inte riskera den. Hm. Jag får nog vända mig till lillebror för lite coachning och råd. Den gamla pulsklockan ska jag nog försöka få lite liv i igen också. Undra om det går