En klok kollega sade i veckan:

Jag vill inte bli en sån där som har bantat hela mitt liv och glömt att njuta.

Det fick mig att börja fundera. Jag känner nog att jag mest hela tiden har ett mål  och vill tappa 2-4 kg för att vara nöjd. Skulle jag nå -4 kg skulle jag hamna på den vikt jag hade för fem år sedan. Var jag lyckligare då? Är det därför jag vill ner till den vikten igen? Eller är det tanken att +4 kg på fem år skulle innebära att jag när jag är 60 väger 20 kg mer än då för fem år sedan när jag vägde fyra kilo mindre än jag gör idag? Eller ska jag helt enkelt skita i att tänka på det alls?

Jag tränar och är aktivt och borde alltså även kunna äta och dricka gott utan att ständigt oroa mig för vikten. Är den oron något som har påförts mig från andra? Från tidningar, tv, nätet, de där perfekta photoshoppade kropparna som vi ser dagligdags, eller är det jag själv som ställer det ”kravet” på mig. Bör jag kanske tänka på att då, för fem år sedan, var då när min rygg var som sämst och jag knappt kunde träna. Kan vikten då varit påverkad av att jag tappat i muskler? Är det min nuvarande vikt som är min riktiga måbravikt? Ska jag verkligen behöva känna en oro överhuvudtaget? Är jag egentligen orolig? Hm…

Detta tål att funderas på! Jag vill ju njuta av livet!