Hon är redo

Jo, så att trots sen vår och tjock is lyckades vi sjösätta båten ungefär en timma efter att isen gått.

Helt sjukt egentligen men maken gjorde en kämpainsats. Efter sjösättning väntande påmastning och därefter skulle seglen monteras. Det var då jag drog på mig ryggskottet. Det klassiska att lyfta (en segelsäck) och så en liten vridning på det. Men på är de. Seglen alltså.

Förra helgen var det inte ens lönt att försöka ta sig ut. Rörligheten var lite för påverkad för att inte prata om hur ont jag hade. Istället blev det altanhäng och rosé i solen.

Nu håller vi tummarna för helgen. Att vi kommer ut alltså.

Kanske Marstrand? Eller Käringön…

Annonser

Bara att bryta ihop och komma igen

Men visst känns väl ryggen något bättre idag. Ja, bortsett från att jag har känselbortfall i händer och fötter då. Inte hela tiden men då och då. Troligen någon nerv som är i kläm.

Promenaden med hundarna i vårkvällen utan att jag hade ont var belöning nog och nu räknar jag med att ryggen är på bättringsvägen.

…eller skulle jag kanske inte sagt det högt?

Skulle aldrig ha sagt det högt

För 13-14 år sedan kraschade min rygg. En disk mellan två kotor i ländryggen punkterades – typ. Den fanns liksom inte mer.

Träning har därför alltid varit väldigt centralt för mig och faktiskt det som gjort att jag fungerat. Lärde mig leva med att alltid ha ont men kroppen funkade så länge jag tränade regelbundet.

För två veckor sedan pratade jag och en kompis om det och jag sade då orden högt. Orden jag inte borde ha sagt. Att jag inte hade ont och inte hade haft det på ett tag.

Vad händer då?

Jo, jag lyftet en segelsäck och ryggskottet är ett faktum.

Nu har det gått 9 dagar och jag har fortfarande duktigt ont och är ordentligt orörlig. Imorse kunde jag inte ens knyta skorna själv…

Nästa gång ska jag vara tyst. Nu håller vi tummarna för att det går över snart.

Lagom lugnt och skönt

Med en ledig halvdag i fredags blev helgen aningen längre och med en man som klantat sig lite och inte var så mobil blev det en lugn helg hemma.

Ja, jag passade visserligen på att åka till Ikea och skaffa det där skåpet till tvättstugehallen på fredagen och det ledde till en hel del välbehövligt röjande och slängande. Men bra blev det. Och sen tog vi det lugnt.

Varför behövs det egentligen att någon skadar sig eller blir sjuk för att tempot ska sänkas? Det tål helt klart att tänkas på.

Imorse när vi vaknade var det åtta minus ute, strålande sol och gnistrande rimfrost. Gnista och Philip verkade lika glada över det som jag.

Tyvärr blev det plusgrader igen men solen fortsatte skina resten av dagen också och även helgens andra löptur var i något som jag lärt mig gilla skarpt. Nollgradigt.

Igår löptur med pannlampa och reflexer, idag i sol. Härligt på sitt sätt båda gångerna. Gnista verkar gilla det lika mycket som jag och blir alldeles skuttig när jag byter om till träningskläder.

Check på milen denna vecka. Bara 51 veckor kvar nu 😀

Imorgon blir det rutiner igen och på onsdag börjar yogan för vårterminen. Längtar.

Black sails

Vännen jag sprang Göteborgsvarvet med förra året tipsade om en serie på Netflix. Black Sails. Jag var rätt skeptisk men —

—nu är jag fast.

Eller ska jag kanske säga att VI är fast? Både maken och jag.

Avsnitt efter avsnitt knäcker vi och nu har vi kommit till första avsnittet av sista säsongen. Frågan är om vi kommer fortsätta i samma takt eller dra ut på det lite?

Kan verkligen rekommendera den. Aningen blodig emellanåt men det uppvägs av resten.