Som sommar – nästan

När väl solen gick ner blev det kyligare men vilken dag vi haft. Rena rama sommarvädret ju.

Vi hade planerat att gå ut med båten idag men under eftermiddagen kunde jag se hur dimman rullade in från havet. Precis som igår. I och för sig är det förståeligt. Med 20 grader i luften och 3 i havet blir det lätt så. Hur skulle det nu bli? Skulle vi komma iväg?

Jo, visst kom vi iväg. Det var ju mer dis än dimma och vi valde att runda Tjörn norrut på vår väg mot Skärhamn. Gnista är med som skeppshund den här helgen.

Det var täckjacka, mössa och tjocka vantar som gällde och det finns nog de som tycker att vi är knäppa men vi gillar det. Och att lägga till i Skärhamn och äta första middagen i båten för säsongen – det slår det mesta.

Annonser

Vi snoozar lite

Maken skulle vara på jobbet tidigare än vanligt och lovade smyga. Ändå vaknade jag men det berodde nog mest på ljuset. Solen som faktiskt sken in mellan persiennerna.

Hundarna och jag snoozar lite, en stund till. En bra början på fredagen och helgen helt enkelt.

Det artar sig

Redan igår blev ryggen så otroligt mycket bättre och båthelgen kommer högst troligt att bli av.

Så, dags att klippa till bäddmadrassen så att den passar de nya dynorna i vår kabin.

Men innan dess hann vi med lite häng på altanen i solen. Ja, innan dimman rullade in.

Hon är redo

Jo, så att trots sen vår och tjock is lyckades vi sjösätta båten ungefär en timma efter att isen gått.

Helt sjukt egentligen men maken gjorde en kämpainsats. Efter sjösättning väntande påmastning och därefter skulle seglen monteras. Det var då jag drog på mig ryggskottet. Det klassiska att lyfta (en segelsäck) och så en liten vridning på det. Men på är de. Seglen alltså.

Förra helgen var det inte ens lönt att försöka ta sig ut. Rörligheten var lite för påverkad för att inte prata om hur ont jag hade. Istället blev det altanhäng och rosé i solen.

Nu håller vi tummarna för helgen. Att vi kommer ut alltså.

Kanske Marstrand? Eller Käringön…

Bara att bryta ihop och komma igen

Men visst känns väl ryggen något bättre idag. Ja, bortsett från att jag har känselbortfall i händer och fötter då. Inte hela tiden men då och då. Troligen någon nerv som är i kläm.

Promenaden med hundarna i vårkvällen utan att jag hade ont var belöning nog och nu räknar jag med att ryggen är på bättringsvägen.

…eller skulle jag kanske inte sagt det högt?

Skulle aldrig ha sagt det högt

För 13-14 år sedan kraschade min rygg. En disk mellan två kotor i ländryggen punkterades – typ. Den fanns liksom inte mer.

Träning har därför alltid varit väldigt centralt för mig och faktiskt det som gjort att jag fungerat. Lärde mig leva med att alltid ha ont men kroppen funkade så länge jag tränade regelbundet.

För två veckor sedan pratade jag och en kompis om det och jag sade då orden högt. Orden jag inte borde ha sagt. Att jag inte hade ont och inte hade haft det på ett tag.

Vad händer då?

Jo, jag lyftet en segelsäck och ryggskottet är ett faktum.

Nu har det gått 9 dagar och jag har fortfarande duktigt ont och är ordentligt orörlig. Imorse kunde jag inte ens knyta skorna själv…

Nästa gång ska jag vara tyst. Nu håller vi tummarna för att det går över snart.