Den viktiga träningen och vilan

Egentligen borde tålamod också stå med i rubriken….

Jag har återupptagit rehabträningen med fysio- och arbetsterapeut efter ett lite längre coviduppehåll. Nu känns det lite som en nystart och jag är taggad till tusen med att komma vidare med fler saker.Huvudfokus är att få till gången utan att jag överräcker vänster knä; mycket ben och rumpa alltså men även styrka i bål och vänster arm.

Lite korkat rivstartade jag och gav all jag hade, bara för att få backa för att huvudet också ska hänga med. Dumma dumma mig, men jag väljer att se det som träning också. Kommer även jobba med en ny arbetsterapeut och en arbetsterapeut som inritar sig på hjärntrötthet. Vågar faktiskt tro att det kommer att bli riktigt bra. De kommer att försöka få till tider för mig i anslutning till varandra så att jag slipper allt för mycket flängande. Förhoppningsvis blir det två dagar i veckan.

Jag har bett alla hjälpa mig med att påminna om den viktiga vilan. Jag har en tendens att träna i alla lägen. Sitter jag i soffan kan jag göra situps och lyfta lite i en hantel eller dra i ett gummiband.Visst är det bra men hjärnan behöver vila för att bygga de nya vägarna till det jag tränar. Tufft för någon som sällan gör en sak i taget.Men nyttigt och viktigt inför resten av livet.

Något jag vill få till hemma är ”dagens kilometer”, en promenad i området. Bara promenera för att det är skönt och för att få frisk luft. En och annan cykeltur blir det nog också.

Genom att skriva här tränar jag också. Vill att vänster hand ska vara med och skriva. det går sakta men jag vet

”man blir bra på det man tränar”

Tids nog kanske jag till och med blir bra på att ha tålamod:-)

Duntäcken och underkläder

Trots att maken plockat fram och bytt till duntäcken frös jag inatt. Bara att inse att hösten är på ingång på riktigt. 

det blev en lugn start på söndagen för mig. Skönt att ligga och dra sig. Maken passade på att röja i garaget.

Efter frukosten hade jag lite ärenden. Behövde köpa ny mascara och ögonbrynspenna Behövde dessutom hitta en bättre handväska, en i lagom storlek med fack och utan massa dragkedjor som kan vara lite krångligt för mig.Astra har dessutom denna vecka tyckt att det var bra att slakta hela två par av mina trosor så behövde även fylla på det förrådet lite. Maken följde med och agerade händer och bollplank åt mig.

Lite vila för att sedan orka flytta upp mina toalettartiklar till övervåningens badrum. Hade det som mitt innan stroken men har inte varit helt självgående så att flytta upp har fått vänta. Nu känner jag att det är dags.Men jösses vad jobbigt det var

Lite så är det hela tiden. Saker som kanske inte verkar så ansträngande tröttar mig massor.

september igen

tiden går och vi skriver snart september igen, månaden som på så många sätt är förknippat med den största förändringen i mitt och min familjs liv. Månaden då jag för två år sedan åkte på en mycket efterlängtad yogaresa med min yogafamilj. Kanske borde jag ha uppmärksammat alla tecken jag fick om att det kanske inte var någon bra ide.

  • när jag skulle boka gick det inte att betala med kort som jag ville, för reseförsäkring mm
  • jag fick ryggskott och kunde under en period inte yoga
  • vi blev med valp, Astra, och skulle hämta henne veckan innan jag skull åka
  • avresan var elfte september
  • kvällen innan resan när jag duschar och rakar benen kommer jag på mig själv med att tänka”vem rakar jag benen för?jaja, ambulanspersonalen….
  • när jag backar ut från huset på väg till Landvetterminns jag att jag tänker”var det sista gången jag såg maken?
  • Parkerad på Landvetter visar jag mina vänner exakt var jag lägger p-kvittot för att kunna lösa ut bilen

och sedan blev det som det blev……Hade något förändrats om jag inte åkt? tror faktiskt inte det!Det skulle hända…

16sept, syrrans födelsedag och mitt under ett träningspass slog proppen ut min vänstra sida och förändrade inte bara mitt utan hela familjens liv

Var står jag nu då? Jo i ett läge där jag faktiskt vågar tro att jag kommer att bli fysiskt återställd. Min stora utmaning är hjärnans ork. För mig är det numera normalt att behöva vila när jag gjort mig iordning på morgonen,att jag lämnar stimmiga miljöer för att hjärnan kokar,att vissa butiker och främst då belysningen i dem knockar mig.Det är som att jag saknar ett filter, allt vill hjärnan processa oavsett om det behövs eller inte.

Tycker ändå att jag mår bra idag. Bra på ett nytt sätt.Mycket handlar givetvis om acceptans men det är tufft att försöka se sig själv som hjärnskadad för det är det jag är!

16 sept närmar sig och jag är kluven till dagen. förra året firade vi med tårta. Firade att jag överlevde för så är det ju också. Alla överlever inte en stroke, faktiskt.

Jag överlevde och börjar hitta ett nytt normalläge för varje dag. mycket tack vare min familj och alla fina vänner- Tack

massor som händer

Det känns helt klart som att det var ett genidrag att ställa upp husbilen och ha med personbilen. Vi har hunnit med massor.

Igår kom min mamma hit och hälsade på och d fick jag sällskap till liteshopping i Fjällbacka innan vi åkte hem till svärfar  för Corona-fika i trädgården hos honom.

För att därefter gå en sväng på bryggan i Grebbestad innan även Sportshopen fick ett besök.

Vi hann sedan grilla och äta middag innan mamma körde hem till sitt igen.

inatt har jag inte sovit så bra. Ryggen spökar och ställer till det förlig tyvärr Men efter frukost packade vi badkläder och körde sedan först till Vitlycke för att se det Unesco-märkta världsarvet Hällristningarna. Själva museet var stängt pga Coona men den största hällen kunde vi gå till och titta. Där var uppstyrt och antal åskådare begränsades löpande.

Trots  att maken är från Tanum har det av outgrundliga anledning inte blivit a att jag sett dem. Döttrarna har varit där med sin farmor och farfar.

Vi hade tänkt oss till Gullbringa för att bada men sådär fick man inte köra längre så vi fick tänka om. Via Lammö tog vi oss istället till Havstensund där vi kunde parkera och promenera längs strandpromenaden till badet.

Inte blev det något långt bad inte men i kom jag och det via stegen. Maken hade gått i först och tog emot mig. Det var mitt första bad i havet sedan stroken. Sååå skönt!

När vi var tillbaka på campingen hör jag maken säga -där är en Welsh, där är Astra! Astra är just nu passad av sin kennelmatte pga löp och de var ut på utflykt. Vi saknar ju vår våffa så återseendet blev kärt för oss alla.

aqhås

Imorgon flyttar vi på oss så tältet är demonterat och instuvat, Det lär komma till användning igen.

Som nyvaken försäsong

Idag åkte vi till Strömstad. Dels för att se lite kustliv men också för ett besök på Dahlgrens skor. Kanonservice somvanligt och jag gick därifrån med ett par perfekta höstkängor.

Vi hade stämt träff med seglande vänner som låg i hamnen. En hamn som var långt ifrån belagd som den brukar vara så här års. Vi åt lunch och njöt av riktigt sommarväder-äntligen är det tillbaka

Vi hade parkerat på andra sidan staden så jag fick två rejäla promenader

Regn och åska som vi såg in över land slapp vi så dagen summeras på den positiva sidan