Jag har precis kommit hem från firandet av min mormors 90-årsdag – och jag är otroligt ödmjuk. Ödmjuk inför vad den egna livsviljan kan åstadkomma…

För ganske exakt ett år sedan hade vi i det närmaste räknat ut henne. Hon bara låg i sin säng, som en skugga av sitt forna jag. Visserligen var hon fortfarande mån om att håret skulle vara kammat, att hon skulle dofta gott och att smörja in ansiktet varje dag, men hon ville inte leva. Hon åt ytterst lite och behövde hjälp med allt.

Sen hände något.

Idag satt vi tillsammans med henne på en restaurang. Hon satt vid huvudändan och strålade. Det var så underbart att se henne och hon var så fin i sina röda kläder. Vi skålade i champagne, för det första 90-åren, och åt sedan en god middag tillsammans och hon berättade om gåträningen hon nu gör. Igår hade hon gått 8 varv – och samtidigt som hon sade det strålade hennes ögon av stolthet och kämparglöd. Det är så uppebart att hon inte är färdig med livet än. Och det är jag så oerhört glad för.

Mormor – jag älskar dig!