När vi fick äldsta dottern tyckte han inte att det var lika kul längre. Och när mellandottern föddes hade han bytt jobb och reste inte alls. Fyra år senare flyttade vi hit då maken bytte jobb igen.
Men det var först med jobbet 1997 som han började resa på riktigt. Varannan månad åkte han till Japan i två veckor. Hemma var jag och våra tre döttrar. 2, 5 och 6 år gamla. Är det inte jobbigt? Hur klarar du det? var några av de frågor jag fick. Men det var först med jobbet 1997 som han började resa på riktigt. Varannan månad åkte han till Japan i två veckor. Hemma var jag och våra tre döttrar. 2, 5 och 6 år gamla. Är det inte jobbigt? Hur klarar du det? var några av de frågor jag fick.
Jobbigt? Jobbigast var det nog för maken när han kom hem efter två veckor. Hemma hade vi ju våra rutiner för att allt skulle fungera och plötsligt kom han hem och ”störde” dessa. Och att jag skulle klara det? Varför skulle jag inte klara det? För att jag var tjej? Visst fick jag planera lite extra men jag kommer faktiskt ihåg att det var under den här tiden jag började träna regelbundet. Säkert var det ingen stor grej för mig det här med makens resande eftersom jag växte upp med en far som också reste mycket.
Numera reser maken inte lika regelbundet men han är ofta bort över två helger. Första helgen brukar rinna iväg och andra helgen längtar man lite – och det är rätt gott att få längta lite. Och sen kommer han ju hem! Och över sommaren resern han knappt alls. Då kan vi segla.
Lite lustigt är dock att det inte spelar någon roll var i världen maken befinner sig. Det kan lika gärna vara honom döttrarna ringer till när de kommer hem från skolan eller för att fråga om de kan gör si eller så. Världen är faktiskt inte så stor längre. Inte när e-post, mobiltelefoner, Facebook och hela Internet finns.
I måndags kom maken hem från Australien, igår var han svårt påverkad av jetlag och idag är han i Dublin.
en lisa i livet 