På väg till Torp kom vi (mellandottern och jag) ikapp en otäck olycka på E6:an. Den hade inträffat alldeles innan vi kom till platsen. Många tankar hinner flyga genom huvudet när det kommer så nära.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag inte skulle ringa 112 för det hade nog så många redan gjort. Precis när jag hade tänkt tanken bestämde jag mig för att ringa ändå, för tänk om alla tänkte så.

SOS visste redan om olyckan men tackade för att jag hade ringt. Det är alltid bättre att ringa en gång för mycket – enligt larmoperatören. Olika personer kan också ha olika kompletterande uppgifter som de har nytta av. Nu hade inte jag det men det kändes ändå bra att ha ringt.

Vi tog oss försiktigt förbi eftersom det redan var många som hjälpte till. Vi ville inte vara i vägen. Den ena bilen var verkligen totalkvaddad och den andra helt intryckt framtill. Kommer ihåg att jag ändå slogs av att båda hade rätt intakta kupéer…

Mellandottern och jag satt tysta en stund och började sedan prata om vad vi sett. Det var fint väder och ingen av oss kunde förstå vad som kunde ha orsakat olyckan. En punktering, lite dålig uppsikt vid en omkörning, det kan ha varit vad som helst. Ett ögonblicks verk.

Skönt ändå att läsa att de skadades tillstånd är stabilt och att det inte blev en dödsolycka.