Idag var jag hembjuden till en god vän på lunch. Hon är ledig på onsdagar och tyckte att jag skulle komma hem till henne istället för att vi skulle ses på någon lunchrestaurang.

Och det var så mysigt och trevligt. Hennes yngsta solstråle var hemma och hade nog faktiskt stått och väntat på mig en stund när jag kom. Åtminstone såg det så ut. Näsan var fastklistrad mot fönstret bredvid dörren. (Tänk vad länge sedan det vars som mina döttrar var så där små.)

Det är alltid trevligt att träffa min väninna och vi skrattar mycket. Trots det fick vi frågan från solstrålen varför vi inte skrattadde? Antagligen skrattade vi inte tillräckligt högt. Kanske någon man skulle börja göra – Skratta så att det hörs och framförallt smittar av sig.