Att jag inte dog…

På promenad hem från en trevlig middag hos våra vänner insåg plötsligt maken och jag att det gick två rådjur strax till höger om oss. De var väl sådär en 40 meter bort ungefär. Vi tittade på varandra och tänkte nog samma sak, Undra hur Sintra kommer att reagera på det här? Hon hade ju redan skällt ut ett par papperskorgar och en behållare med sand längs vägen. Tänk om hon skulle bli skogstokig och tokskälla, klockan var ju ändå rätt sent och vi var mitt i ett villaområde. Eller tänk om hon skulle krångla sig ur selen och sätta efter dem i flygande fläng…

Vi hade inte behövt bekymra oss. Hon var så fullkomligt upptagen med att promenera rakt fram, med nosen i marken och var helt uppslukad av dofterna där. Rådjuren noterade hon inte ens. Någon jakthund blir hon nog inte.

Det blir nog inte den här hunden heller…