Med foten i paket och begränsad möjlighet att hjälpa till/vara delaktig var det med lite pirr i magen som vi bestämdes oss för att ta årets premiärtur med båten. 

Sintra visade som vanligt vägen dit och verkade uppriktigt glad över utflykten. Kanske lite beroende på att Gnista inte skulle följa med.  Maken hjälpte mig ombord och sedan fick jag sätta mig i ett hörn med foten i högläge medan han bar ombord och fixade med allt. 

Trots sol och värme (i solen) visste jag att det skulle bli kallt så det var på med tjocka byxor, täckjacka och vantar. Maken som inte kunde kura i lä hade även mössa och eluppvärmda (!) skidhandskar. Sintra och jag, vi mös i solen tills det blev kallt även där.  Framme på Marstrand fick vi hjälp att lägga till av vännerna på kompisbåten Alinde.  Enda plumpen i protokollet hittills var att vibrationerna från motorn och som fortplantar sig i skrovet även kändes i foten. Aningen oskönt men förhoppningsvis har det att göra med stiftet och försvinner efter att stiftet plockats bort. 

Marstrand, så här års, har en väldigt speciell blå färg. Helt klart en av mina favvofärger.   Det blev en kort promenad på kajen (med kryckor) och sedan var foten rätt färdig så resten av dagen tillbringades i solen, i lä, i sittbrunnen odlandes fräknar på näsan. 

Efter lite ost och kex i kompisbåten Alinde (inget vin för mig, jag har piller…) somnade vi gott i varsin kabin. Vår vanliga kabin vågade jag inte sova i då den smalnar av nedåt. Det känns inte lockande att krocka med vare sig en annan fot eller med en vägg. Istället sov jag i förpiken (längst fram i båten) men tvärtom. Med huvudet åt fel håll så att säga. Då fick jag gott om plats för foten, utan krockrisk. 

Idag tar vi det lugnt och äter nog lunch här innan vi styr hemåt. Kanske går det att hitta ett varvtal på motorn som gör att det blir mindre vibrationer.