Är det bara jag som tycker att det känns som att det där med julklappar gått överstyr? 

Bl a hör jag om att det kan låta såhär: Jag önskar mig…

– xxx (väldigt konkret och specificerat ända in på var xxx kan köpas och med ett förtydligande om att yyy är snarlik men det är inte det man önskar sig)

– Pengar (för då kan jag köpa vad jag själv vill ha)

Jag tror att det räcker som exempel…

Det är ju nästan så att man inte vågar köpa något alls av rädsla att det blir fel. Där känner jag nog att gränsen är alldeles framför näsan.

Jo, jag vet, jag har gått i samma fälla och det stör mig. Jag önskar mig saker och vet att om jag inte får det jag önskat mig tänker jag att jag kan köpa det själv. Är det kanske där dilemmat ligger? Att vi själva köper det vi vill ha typ när vi vill ha det. Ja, inte allt. Vissa saker är såpass dyra att vi tänker till och väntar/sparar till det. Men är det ok att önska sig sådana saker? 

Vad är EGENTLIGEN tanken med julklappar? Är det inte glädjen att få ge och säger vi alltså idag att det finns ett pris och en instruktion för den glädjen?  Och vems glädje pratar vi om? Inte är det glädje alla känner när man rusar runt/surfar runt och undrar om det man kommer att ge kommer att falla i god jord. Kanske överdriver jag men jag tror ändå att det ligger lite i det jag tänker. 

Bekymmer kring julklappar pratas det mycket om just nu. Hur tänker du? Jag är hemskt nyfiken. För inte är det väl julklapparna som är det viktigaste i jul??