Är det någon mer än jag som har funderat på vart tiden tar vägen? Eller varför den verkar gå fortare och fortare ju äldre man blir?

• Idag frågade min kiropraktor mig hur länge jag hade gått hos honom. Det visade sig vara 4 år. 4 ÅR!
• Igår när jag bläddrade i min Friskispärm hittade jag mitt diplom från när jag blev ledare. Jag har varit ledare i snart sju år. SJU ÅR!
• Det känns fortfarande som att vi nyss byggde vårt hus. Men vi har bott här i tio år. TIO ÅR.
• och som om det inte var nog är min döttrar 18, 17 och snart 14 år! Den äldsta pratar tom om att flytta hemifrån

Vad hände? Jag kommer ihåg när sommarloven var oändligt långa och även helgerna kändes längre än jag upplever dem idag… för att inte prata om hur långt det var mellan två jular. Är det tiden eller jag som har förändrats? Eller är det kanske vad jag gör med tiden som är en direkt orsak till att tiden verkar rusa, fortare och fortare…

Är det så att man (läs jag) borde stanna upp och njuta av det man (jag) gör och inte bara rusa vidare. Ta sig (mig) tid att faktiskt njuta lite mer än jag gör idag. För inte är det så att man (jag) blir en lyckligare människa av att göra mest saker på kortast tid. Eller…?

Bara en tanke.