Vissa dagar är bara lite väl jobbiga. De där dagarna när man är nervös för något som någon av döttrarna ska göra. Jag kan varken göra det åt dem eller påverka hur det ska gå – ändå är man (läs jag) nervös.

Döttrarna är numera tillräckligt stora för att själva ta ansvar för det de ska göra och gör det också – tar ansvar alltså – men jag kan inte släppa kontrollen helt ändå.

Hela jag vill just nu ringa dottern och kolla läget. Hur gick det? Men nej – jag får hålla mig tills hon ringer och berättar.

Inte gör det saken bättre när hon skickar ett SMS med:

”hur nervös är du? Puss”

Hon känner mig lite för väl….