När jag kom hem från jobbet idag gav jag mig ut och sprang. Eftersom jag lyckats sparka igång min pulsklocka igen (som har färdigt program) var det dags för ett 30 minuters pass. Vädret var ok eller rättare sagt bättre än ok. Det var mängder med syre i luften efter regnet och temperaturen var behagliga 13 grader.

Jag har just nu Daughtry som favoritmusik i iPoden och med lurarna i öronen stack jag iväg.

Och kom på mig själv med att tänka: Jag gillar inte det här. Egentligen.

Varför gör man det då? Maken påstår att svaret stavas endorfiner, för inte kan det väl vara så att jag är en självplågare?

Men lite gillar jag det – framförallt när det är gjort. Så nu laddar jag för 40 minuter imorgon eller på fredag. Det beror på vädret.