Känner mig just nu som världens sämsta mamma. Allt min tid tjatar, gnäller och skäller jag. Precis en sån mamma jag inte vill vara men just nu känns det som om jag hamnat i en negativ spiral.

Kanske är det ändå så att det finns anledningar till att det blivit så. Har funderat på om jag ställer för höga krav på döttrarna men kommit fram till att jag inte gör det. Kan ta ett exempel.

Om man kommer åt ett papper som ligger på bordet där man sätter sig och det singlar ner på golvet. Vad gör man då?

a) Tittar på det och sedan på den man satt sig vid bordet med, diskuterar en stund och kommer sen fram till vem som ska plocka upp det

b) Låtsas om att det inte hänt och hoppas att någon annan ser det och tar upp det – sen – eller imorgon, för oj, det ligger visst kvar fortfarande – bäst att inte låtsas om det

c) Ser inte att det händer överhuvudtaget

Det allra bästa hade förstås varit om båda hade sträckt sig efter pappret men i min värld räcker det ändå att en person plockar upp det. När det gäller alternativ c har jag länge funderat på om det skulle kunna vara så men kommit fram till att båda ser andra saker och även små detaljer. Kanske skulle det dock kunna vara selektivt seende. Man ser bara vad man vill se, på samma sätt som att man hör bara vad man vill höra. Det här var bara ett exempel men kan tillämpas i många fler situtationer…

När det gäller deras rum försöker jag hålla mig lugn. Det är ju ändå deras eget område. Ändå kan jag inte låta bli att bli irriterad när jag ser ren tvätt (som jag tvättat för att vara snäll, även om de egentligen ska tvätta sina egna kläder) ligga på golvet bland den smutsiga tvätten. Då kryper den där gnälliga, tjatiga och arga mamman fram. Den där mamman som jag inte vill vara…

Annat är det med badrummet på övervåningen och även allrummet. De rummen tillhör i mitt tycke familjens gemensamma rum. Tror dock inte att vi alla är överrens om vad det innebär. För mig innebär det att det är snyggt och prydligt. Man plockar undan efter sig och slänger sitt skräp (även tomma shampoflaskor och toarullar…) Så är det inte nu. Ytterligare en orsak till att jag blir gnällig och sur.

Sen har vi det där med maten. Vad ska vi äta idag? Åh nej, inte det. Här är det möjligen så att vi har skämt bort dem. Av någon anledning är det bara mat som är supergod som duger. Vanlig mat är tråkig… Här föreslog jag då att de skulle göra en matlista för varje vecka så kunde jag handla efter den. Första veckan funkade det men nu är vi tillbaka på ruta ett, dvs ingen lista. All mat hemma är ”inte god”. Vad det betyder är att den är helt ätbar men uppfattas som tråkig… Det inkluderar även nybakat bröd L

Nu har jag förhoppningsvis nått botten, frågan är bara hur långt tid det tar innan jag kommer upp till ytan igen.

Det jag vet är att om jag får hjälp upp går det så mycket snabbare.