Det har blivit ganska många soffkvällar med yngsta dottern den sista tiden men nu går de mot sitt slut. Åtminstone hoppas jag det. Visst kommer jag sakna det men jag tror att hon längtar mer efter att börja träna handboll igen.

På måndag är det dags och jag kommer att ha bytt den sköna mysiga soffan mot hårda bänkar i Bollhallen och jag kommer ha ett försiktigt brett leende på läpparna.

Fingers crossed!