Jag kommer hem och snubblar över skorna i hallen. Där ligger också en halsduk på golvet. Suck. I köket är diskhon full med odiskad disk och diskmaskinen är full, i och för sig ren men inte tömd. Spisen är kladdig och köksbordet har någon glömt torka av. En trappa upp ligger det en tom PET-flaska på golvet och bredvid tv’n en använd bomullspad. Sen ser jag den använda tallriken och glaset på bordet framför tv’n. Nu har jag nästa räknat till tio men känner ändå hur irritationen inte riktigt vill ge vika.

Så här är det ganska ofta. Visst, jag ser nog lite ”för mycket” men ärligt talat så är du ju inte så att jorden går under av att diskmaskinen inte är tömd. Dessutom har jag fått mig en tankeställare.

En kollega har råkat ut för något man inte önskar någon annan. Kollegans son ligger svårt sjuk på ett sjukhus. Sonen är i samma ålder som min yngsta dotter och mina tankar är med dem. Verkligen med dem.

Kollegan hade säkert velat snubbla över sonens skor i hallen och hade nog gladeligen lyft upp hans halsduk från hallmattan. Det hade heller inte gjort något att det var stökigt i köket eller att det fanns disk och tomma flaskor i tv-rummet. Och att tömma diskmaskinen – det tar ju bara några minuter.

Snart, snart får min kollega uppleva det igen. Det vet jag!

Och jag – jag är tacksam över att jag får snubbla på skor och tömma diskmaskin och allt annat som hör till vardagslivet med barn i huset. Irritationen, den får jag se förbi. Jag har ju dottern min hemma hos mig.