Läser i tidningen (missade tyvärr inslaget på tv) om Thomas och Jennie som blev oskyldigt anklagade för barnövergrepp efter att barnen lekt i deras sängar en morgon. Det är fruktansvärt när det går fel på det här sättet men också fruktansvärt när det går fel åt andra hållet och förövare slipper undan.

Under vår Stockholmsperiod (mellan ’92 och ’95) fanns det en familj i utkanten av bekantskaps-/grannkretsen. Den familjen var ”lyckligt skild”. Barnen (4 stycken) bodde växelvis hos sin mamma och sin pappa i samma område. Två av barnen gick på dagis och två i lågstadiet. En dag blev mamman uppringd av Socialen som berättade att de två dagisbarnen omhändertagits pga misstankar om sexuella övergrepp. Mamman skulle infinna sig hos polisen för förhör. Det var personalen på dagis som hade kontakta Soc. Barnen gillade att gömma sig under soffan på dagis, hann inte alltid till toaletten i tid och syskonen tydde sig till varandra på dagis. Dessutom hade personalen åsikter om att barnen hade urvuxna kläder och inte var de nya heller. Nu handlade det ju om dagisbarn, tre och fem år gamla. Barn gillar att gömma sig under soffor, sängar mm och att det händer olyckor vet ju vilken förälder som helst. Att de gillade varandra då, var det verkligen ett tecken på övergrepp? Hur urvuxna kläder (läs föräldrarnas ekonomiska situation såg ut) kommer in i bilden förstår jag inte.

De två dagisbarnen omhändertogs men inte skolbarnen. Bara det kan man ju tycka är mycket märkligt och märkligt är även att föräldrarna, som var goda vänner, spelades ut mot varandra. Typ ”Om det nu inte var du så måste de väl har varit den andre… Har du inte misstänkt det i alla fall lite…” osv. Föräldrarna hade inget att dölja men greps, anhölls och häktades efter ett tag och då (först då) omhändertogs även de två äldre barnen. En god vän till den drabbade familjen lyckades hålla kontakt med barnen och det vi fick höra var väldigt konstigt. Bl a lades saker som att tjejerna vill ha trosor på sig under nattlinnet till misstankarna och återigen att syskonen tydde sig till varandra. Konstigt? Verkligen inte!

Det tog nästan ett år innan anklagelserna lades ner helt och familjen kunde återförenas. Då hade både mamman och pappan suttit frihetsberövade i nästan ett halvår. Hur de tog sig igenom den tiden begriper jag inte. Allt vad de gick igenom begriper jag inte…

Ändå vidhåller jag att det är hemskt när det drabbar oskyldiga och lika hemskt när skyldiga klarar sig undan. Vad är värst liksom? Det är svårt, mycket svårt.