Ett år av saknad

Det gör fortfarande ont emellanåt och ibland rinnner tårarna lättare.

Idag är en sådan dag. Även om jag visste om att det var idag kastade Facebook det i ansiktet på mig imorse.

Skärmavbild 2016-08-07 kl. 18.00.33.png

Stundtals väldigt jobbigt men ändå hanterbart. Jag saknar henne så men är också tacksam över den tid vi fick ha henne hos oss. Älskade Sintrabus.

Fuck djävla cancer!

 

Också en söndag

När jag vaknade och såg att klockan bara var tjugo över sju försökte jag intensivt somna om igen. Gästerna från lördagen lämnade inte förrän strax före (noll)tre och fyra timmars sömn brukar jag inte klara mig på. 

Det gick sådär att somna om men vi låg och drog oss rätt länge innan vi åt frukost och sen lade vi oss en stund till innan bi drog igång dagen. Philip hade nog helst stannat i sängen hela dagen. Han var nog den som var tröttast av oss. 

Promenaden med en vän jag inte träffat på länge var precis vad som behövdes idag. Hon har Sintras kullbror Rufus och jag är riktigt glad att Philip och han funkar ihop. 

…off they went

Sintras fina bror Rufus


Lite spontant träffade vi ytterligare två welshar så det blev massa bus. 


Resten av dagen blev det soffan och lite Narcos. 

Långt efter alla andra ser vi serien och jag inser att jag levde mitt i det som hände i Colombia 1983-1984. Minns händelser och åkte bl a förbi avspärrningarna efter justitieministerns dödsskjutning och kommer ihåg bilen. Reality strikes kan man säga…

Nu sova, även om det fortfarande är ljust ute. 

Det där med att hänga upp saker på en låt

Jag är en sån där som lyssnar på låttexter. Så mycket att musiken inte kan vara för hög för då tappar jag koncentrationen. En kollega försökte en gång att välja låtar på italienska men det hjälpte inte. Språket påminner allt för mycket om portugisiska som jag kan så det var kört det också.

När älskad Sintra fick somna in i augusti var det en låt som ofta spelades på radion. Låten var Photograph av Ed Sheeran och även om texten inte till hundra procent stämmer så var det alldeles för mycket av den som slog an en sträng. Länge efteråt kunde jag inte lyssna på den utan att gråta men det gick bättre och bättre.

Idag hörde jag den igen.

Och grät.

Jag grät massor och borrade in ansiktet i Philips päls. Han som Sintra hittade och skickade skickade till oss.

Tänk att saknaden kan vara så stor fortfarande.

Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it’s the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still

So you can keep me
Inside the pocket
Of your ripped jeans
Holdin’ me closer
‘Til our eyes meet
You won’t ever be alone
Wait for me to come home

IMG_2434

Doftminne från sommar och sol

Stod i duschen och tvättade håret när doften från schampot fick mig att tänka på sommar och båtliv. Jag hade hittat en flaska med lite schampo kvar i när vi tömde båten och det var det schampot jag nu använde när jag tvättade håret.

Det är häftigt det där men hur en doft kan framkalla minnen som är så kristallklara och tydliga. Det var nästan att jag kunde blunda och låtsas att jag stod på båten med håret fulla av schampo – alldeles innan jag skulle dyka i för att skölja bort det.

Nästan.

En ny favoritbutik

OBS – ett jätteytligt inlägg

Jag säger bara: Nordstans Guld. Första kontakterna med dem har varit på topp.

Efter tips från både Fitterbittan och en kollega till maken var det dit jag och maken gick. Det hade nämligen fötts en liten fundering på att göra om mina vigselringar. Uppgradera dem lite.

Redan när vi förnyade våra löften vid vår 15-åriga bröllopsdag var det på tapeten men det blev inget av det då. Jag hade liksom lite för svårt att skiljas från dem. Att det var kluvet för mig var något som Erica på Nordstans Guld fattade direkt. Det handlade inte om att ”köpa” nya ringar utan att återanvända det som fanns, stenar och allt, samt att byta från rödguld till vitguld. Självklart ville jag ju att de tre diamanterna som symboliserar våra tre döttrar skulle användas och även andra stenar som har ”sin” speciella betydelse. Förutom att hon förstod mig var hon väldigt tydlig i vad som passade mina fingrar och inte. Och jag sade inte emot…

Summa summarum blev det alltså så att jag den här gången faktiskt vågade mig på att lämna ifrån mig mina vigselringar. Om ca två veckor är de omgjorda ringarna klara och jag vet att de kommer att vara superfina. Åh, vad jag längtar… Ytligt – javisst 🙂

Det lär inte vara sista gången jag går dit och nu vet maken var han kan köpa presenter till mig utan att det blir fel. Man kan väl säga att det mest är mitt fel att maken inte riktigt har lärt sig vad jag gillar. Nu kan han gå till Erica så fixar hon det. Så superbra helt enkelt.

Ett rungande hurra på 100-årsdagen!

Idag skulle han ha fyllt hundra! Det är helt klart värt att nämnas på bloggen. Ja, det och en fanfar! Tänk att mitt under brinnande första världskriget föddes han, min morfar. Det är länge sedan, men ändå inte längre sedan än att jag fått höra om det av någon som levde då.

Den sista jämna födelsedagen han fick fira var 90-årsdagen. Då anslöt hela släkten till den lilla byn Ruderting i södra Tyskland där han och mormor bodde. Av stormen Gudrun, som härjade i Sverige samtidigt, fick vi bara se skadorna som blivit när vi några dagar senare bilade hemåt genom Skåne och Halland.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen och igen – Att mina barn har fått uppleva samma äldregeneration som jag har och faktiskt fortfarande gör, dvs min farmor, mormor och morfar, gör mig väldigt glad.

Så, idag kommer jag att lägga två rosor i havet. En för min morfar på hans födelsedag och en för min mormor som gick för att möta honom för två år sedan igår. Båda lika saknade.morfar

Min morfar och mormor och lilla nyfödda jag ❤

2014 i sammanfattning (sista delen)

Dags för en summering av förra årets sista månader. De gick fort. Nästan lite för fort faktiskt…

Oktober: Besök hos äldsta dottern och efterföljande hemresa som mer var av karaktären ”nu hälsar vi på alla släktingar på vägen”. Köket fick nya tapeter och efter mycket vånda om jag skulle göra det själv blev jag riktigt nöjd. Så nöjd att jag även tapetserade vårt sovrum några helger senare.

November: Många och långa promenader i skogen och det utan vare sig täckjacka, mössa eller vantar. Den varma hösten höll i sig lääänge. Ett besök hos syster yster i England och ett försenat flyg hem. Det var verkligen en månad som bara försvann känns det som. Troligen beror det på att jag även låg sjuk en hel vecka…

December: Jag hostade vidare, efter att ha hostat sedan mitten av september, och Sintra parades igen. Sedan anföll julhelgerna och även om det var lugnt i år var det mycket som skulle fixas och donas med. Dagarna gick i ett flygande fläng och på något sätt lyckades vi ändå samla hela familjen vid samma bord några kvällar. Det börjar bli lite svårt att synka allas agendor nuförtiden så det blir väldigt värdefullt när det händer.

Och bara sådär var så 2014 slut. Yngsta dotterns student med allt vad det innebär vad nog det som ändå toppade året. Övriga månader var lite mer lugna. Nu ligger ett spännande 2015 framför oss och vi håller alla tummar, tassar och tår att det faktiskt blir valpar i februari.