Det gör fortfarande ont emellanåt och ibland rinnner tårarna lättare.
Idag är en sådan dag. Även om jag visste om att det var idag kastade Facebook det i ansiktet på mig imorse.
Stundtals väldigt jobbigt men ändå hanterbart. Jag saknar henne så men är också tacksam över den tid vi fick ha henne hos oss. Älskade Sintrabus.
När jag vaknade och såg att klockan bara var tjugo över sju försökte jag intensivt somna om igen. Gästerna från lördagen lämnade inte förrän strax före (noll)tre och fyra timmars sömn brukar jag inte klara mig på.
Det gick sådär att somna om men vi låg och drog oss rätt länge innan vi åt frukost och sen lade vi oss en stund till innan bi drog igång dagen. Philip hade nog helst stannat i sängen hela dagen. Han var nog den som var tröttast av oss.
Promenaden med en vän jag inte träffat på länge var precis vad som behövdes idag. Hon har Sintras kullbror Rufus och jag är riktigt glad att Philip och han funkar ihop.
Lite spontant träffade vi ytterligare två welshar så det blev massa bus.
Resten av dagen blev det soffan och lite Narcos.
Långt efter alla andra ser vi serien och jag inser att jag levde mitt i det som hände i Colombia 1983-1984. Minns händelser och åkte bl a förbi avspärrningarna efter justitieministerns dödsskjutning och kommer ihåg bilen. Reality strikes kan man säga…
Nu sova, även om det fortfarande är ljust ute.
Jag är en sån där som lyssnar på låttexter. Så mycket att musiken inte kan vara för hög för då tappar jag koncentrationen. En kollega försökte en gång att välja låtar på italienska men det hjälpte inte. Språket påminner allt för mycket om portugisiska som jag kan så det var kört det också.
När älskad Sintra fick somna in i augusti var det en låt som ofta spelades på radion. Låten var Photograph av Ed Sheeran och även om texten inte till hundra procent stämmer så var det alldeles för mycket av den som slog an en sträng. Länge efteråt kunde jag inte lyssna på den utan att gråta men det gick bättre och bättre.
Idag hörde jag den igen.
Och grät.
Jag grät massor och borrade in ansiktet i Philips päls. Han som Sintra hittade och skickade skickade till oss.
Tänk att saknaden kan vara så stor fortfarande.
Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it’s the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive
We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still
So you can keep me
Inside the pocket
Of your ripped jeans
Holdin’ me closer
‘Til our eyes meet
You won’t ever be alone
Wait for me to come home
Stod i duschen och tvättade håret när doften från schampot fick mig att tänka på sommar och båtliv. Jag hade hittat en flaska med lite schampo kvar i när vi tömde båten och det var det schampot jag nu använde när jag tvättade håret.
Det är häftigt det där men hur en doft kan framkalla minnen som är så kristallklara och tydliga. Det var nästan att jag kunde blunda och låtsas att jag stod på båten med håret fulla av schampo – alldeles innan jag skulle dyka i för att skölja bort det.
Nästan.
OBS – ett jätteytligt inlägg
Jag säger bara: Nordstans Guld. Första kontakterna med dem har varit på topp.
Efter tips från både Fitterbittan och en kollega till maken var det dit jag och maken gick. Det hade nämligen fötts en liten fundering på att göra om mina vigselringar. Uppgradera dem lite.
Redan när vi förnyade våra löften vid vår 15-åriga bröllopsdag var det på tapeten men det blev inget av det då. Jag hade liksom lite för svårt att skiljas från dem. Att det var kluvet för mig var något som Erica på Nordstans Guld fattade direkt. Det handlade inte om att ”köpa” nya ringar utan att återanvända det som fanns, stenar och allt, samt att byta från rödguld till vitguld. Självklart ville jag ju att de tre diamanterna som symboliserar våra tre döttrar skulle användas och även andra stenar som har ”sin” speciella betydelse. Förutom att hon förstod mig var hon väldigt tydlig i vad som passade mina fingrar och inte. Och jag sade inte emot…
Summa summarum blev det alltså så att jag den här gången faktiskt vågade mig på att lämna ifrån mig mina vigselringar. Om ca två veckor är de omgjorda ringarna klara och jag vet att de kommer att vara superfina. Åh, vad jag längtar… Ytligt – javisst 🙂
Det lär inte vara sista gången jag går dit och nu vet maken var han kan köpa presenter till mig utan att det blir fel. Man kan väl säga att det mest är mitt fel att maken inte riktigt har lärt sig vad jag gillar. Nu kan han gå till Erica så fixar hon det. Så superbra helt enkelt.
en lisa i livet 