För sådär åtta år sedan köpte jag ett par superfula skor att ha på båten. De skulle vara jättebra men det tog ett tag innan jag förlikade mig med dem. Vackra är de inte!
I år kostade jag på mig nya och skojade till det med ny färg.
De är sköna, de är praktiska och de är fortfarande fula.
Men färgen på de nya är i alla fall snygg.
Det måste vara vuxenpoäng på att skaffa inte en, men två hjärtstartare. En att ha i båten och en som finns hemma. Tanken från början var inte att vi skulle köpa två men vi fick liksom den andra på köpet. I alla fall nästan…
Det sägs ju att de hjärtstartare som numera finns lite varstans i vår vardag är enkla att använda. De pratar och berättar precis exakt vad man ska göra och det mäter även om det finns puls innan den krämar på. Finns det puls blir det ingen elimpuls.
Kanske är det ännu mera vuxenpoäng men vi valde att ta kontakt med Sjöräddningen för en liten HLR-utbildning och då även med hjärtstartare och jösses vad nyttigt det var. Vem minns inte det man fick lära sig i skolan med mun mot munmetoden men nu är det lite annorlunda. Det allra – allra viktigaste är hjärtkompressioner. Kraftiga sådan. Behöver man göra det i verkligheten kommer det nog knaka ben på lite olika ställen.
Mamma och systeryster råkade vara hemma hos oss så de fick hänga med på ett hörn de också och vi var alla väldigt överens om att det var en mycket värdefull utbildning. OCH att vi hoppas att ingen av oss ska komma att behöva använda våra kunskaper men skulle det behövas, ja – då vet vi hur och vad vi ska göra.
Jag är en sån där som lyssnar på låttexter. Så mycket att musiken inte kan vara för hög för då tappar jag koncentrationen. En kollega försökte en gång att välja låtar på italienska men det hjälpte inte. Språket påminner allt för mycket om portugisiska som jag kan så det var kört det också.
När älskad Sintra fick somna in i augusti var det en låt som ofta spelades på radion. Låten var Photograph av Ed Sheeran och även om texten inte till hundra procent stämmer så var det alldeles för mycket av den som slog an en sträng. Länge efteråt kunde jag inte lyssna på den utan att gråta men det gick bättre och bättre.
Idag hörde jag den igen.
Och grät.
Jag grät massor och borrade in ansiktet i Philips päls. Han som Sintra hittade och skickade skickade till oss.
Tänk att saknaden kan vara så stor fortfarande.
Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it’s the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive
We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still
So you can keep me
Inside the pocket
Of your ripped jeans
Holdin’ me closer
‘Til our eyes meet
You won’t ever be alone
Wait for me to come home
Nästan ett år ska den ta, utbildningen som jag började igår. Och jag har inte en aning om vem jag är när jag kommer ut på andra sidan.
Lite så är det och det känns både läskigt och spännande på samma gång. Givetvis räknar jag med massor av hårt arbete och det ska bli roligt att kavla upp ärmarna och göra mitt bästa.
Första tillfället genomfördes på Nösunds Värdshus på Orust och jag drog verkligen vinstlotten när jag fick rummet längst ut över vattnet, med hela fem fönster.
Utsikten från utbildningslokalen var inte heller att leka med.
Och så var det det där med maten. Som var fantastisk. Jag lär inte behöva äta på flera dagar känns det som. Ett extra plus till dem för hur de fixade med GI-mat till mig och ostarna jag fick istället för desserten var inte att leka med.
Ikväll är jag trött. På ett bra sätt. Och ivrig att ta tag i hemläxan.
Det kommer att bli en spännande resa.
(Vill du läsa om en annan spännande resa gör du det HÄR. Äldsta dottern skriver om sin viktresa efter den överviktsoperation hon gjorde i höstas.)
Januari har de senaste åren inte riktigt varit snäll. Min mormor, farmor och nu senast döttrarna farmor, har alla gått bort när året varit alldeles nytt. Januari blev alltså även i år en tung månad.
Både min mormor och farmor hade passerat 90-årsstrecket med råge medan makens mor och döttrarnas farmor inte ens hunnit fylla 80. Det var ett tungt, hastigt och oväntat dödsfall och vi blev alla tagna på sängen.
Idag fick vi ta farväl. Ute sken solen och luften var kall och klar. Det var sådär konstigt när man liksom märker att allt flyter på medan man själv liksom är i en bubbla. Vi var bara de närmaste och det var vackert. Och sorgligt. Men ändå bra. Så bra det nu kunde bli.
Det var svårt att ta farväl. Det hände ju så plötsligt men farväl tog vi och minnas dig kommer vi. Mycket. Ofta. Alltid.
Du lämnar efter dig ett tomrum.
Inget farväl
inga medvetna ord
Så fort och tyst gick Du
bort från vår jord
Här går vi i rester ur Din
svunna värld
Bland tankar och minnen
som färgat Din härd
Allt som Du älskat
Oss bilder nu ger
Du talar och skrattar
Vi minns Dig och ser
en lisa i livet 