Träningskompisar

I stort sett Hela semestern har jag sprungit ensam och det har funkat bra. Nu springer jag med kompisar två gånger i veckan och jösses vad mycket roligare det är. Och så mycket bättre det går. 

Torsdagar springer jag med min ”hundsyster”. Hon som har Sintras kullbror Rufus. Vi springer 30 min (ca 4,5 km) i prattempo. Det intressanta är att prattempo är högre än när jag springer själv…

I början på veckan springer jag 25 minuter med kompisen på Splash, de vi seglade med i somras. Hon och jag har olika tröttcykler och kan hjälpa varandra då. Peppa varandra och på så sätt orka mer. 

På helgen springer jag själv och då får jag verkligen kämpa med den där rösten i huvudet som säger att jag inte orkar. 

Men det ska gå. Med mina löparkompisar och med att våga tro på mig själv. Och i maj kommer jag att springa i mål på Göteborgsvarvet och jag kommer att orka hela vägen. 

Annonser

Ett och ett halvt dygn senare

Nästan ett år ska den ta, utbildningen som jag började igår. Och jag har inte en aning om vem jag är när jag kommer ut på andra sidan. 

Lite så är det och det känns både läskigt och spännande på samma gång. Givetvis räknar jag med massor av hårt arbete och det ska bli roligt att kavla upp ärmarna och göra mitt bästa. 

Första tillfället genomfördes på Nösunds Värdshus på Orust och jag drog verkligen vinstlotten när jag fick rummet längst ut över vattnet, med hela fem fönster. 

   
Utsikten från utbildningslokalen var inte heller att leka med. 

Och så var det det där med maten. Som var fantastisk. Jag lär inte behöva äta på flera dagar känns det som. Ett extra plus till dem för hur de fixade med GI-mat till mig och ostarna jag fick istället för desserten var inte att leka med.

 Ikväll är jag trött. På ett bra sätt. Och ivrig att ta tag i hemläxan. 

Det kommer att bli en spännande resa. 

(Vill du läsa om en annan spännande resa gör du det HÄR. Äldsta dottern skriver om sin viktresa efter den överviktsoperation hon gjorde i höstas.)

Nervösa timmar

För ett år sedan påbörjade äldsta dottern sitt livs äventyr, en resa med stort R.  Idag kulminerar den och strax efter 06.00 ringde hon. Då var hon framme på Akademiska  sjukhuset i Uppsala för sin DS-operation (duodenal switch). En överviktsoperation med allt vad det innebär. 

Jag skriver resa för att det är just det det är och hon har verkligen fått jobba hårt. Förra vecka var hon på inskrivningssamtal och när läkaren skriver i hennes journal att hon verkligen är redo och att de är mycket imponerade över vad hon har åstadkommit inför operationen var det ett välförtjänt kvitto. 

Vi har hittills följt henne på håll, det blir så i och med att hon bor så långt bort, men när hon skrivs ut efter helgen hämtar vi hem henne för att kunna finnas där och hjälpa henne. 

Nu följer några timmars nervositet hos oss men om några timmar är operationen över och då får vi följa med på nästa etapp av hennes resa.

Vill du följa henne hittar du henne här

Nu håller vi tummarna! 

Lär knappt behöva tvätta

Så var det dags att stuva båten inför fyra veckors semester. I och med att vi bott i båten i flera veckor var min garderob redan full. Dagens utmaning fick bli att gå igenom det för att få plats med lika mycket till som jag hade med mig hemifrån.

Det som syns här är ungefär hälften av allt…


13 shorts kändes till exempel som några för många…

Jag lyckades så klart men nu funderar jag på om jag skulle göra ett experiment. Bara tvätta underkläder och läggs övrig smutstvätt prydligt i en väska. Det kan vara intressant att se hur länge kläderna räcker…

Knölen ska äntligen väck

Jag har dröjt med och förhalat det i snart tio år men nu har det aldrig varit så nära som det är nu. På tisdag ska den bort och tydligen medan jag är vaken (???).

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det ska bli skönt. Skönt att bli av med värken och de följder som den ger på både knä och höft. 

Nu har jag visserligen fått lite olika bud på hur fort jag kan använda foten igen men jag hoppas att det ska gå förhållandevis snabbt. Det lär visa sig…

  

Håll tummarna för mig. 

Får man vara lite stolt?

Redan i augusti köpte jag tapeterna men det har liksom inte blivit av att de kommit upp. I veckan blev det dags. Så mycket dags att jag började ge mig på tapeten som satt där. Med katastrofalt resultat. Tapeten var spaltbar. Den släppte fint men…. Efteråt såg väggen ut som en lurvig yllefilt…

Så in i bomben åt häcklefjäll…

Prislappen som målarfirman gav var ett skämt. Ett vill-inte-egentligen-ha-jobbet-pris. Nä, det fick bli till att försöka själv.

Vi kan väl säga så här – det här med renoveringstapet. Vilken grej! Jag börjar redan fundera på om jag kanske behöver tapetsera om i ett rum till. Väggarna blev helt släta och det var bara att tapetsera.

Och tapeten – vi snackar förändring. Från vitt till mönstrat.

IMG_0304.JPG
Och självklart var jag tvungen att öppna en ny rulle när det bara var en våd kvar. Varför är jag förvånad liksom?

IMG_0305.JPG
Om jag blev nöjd? Jo men absolut. Dessutom känner jag mig duktig. Mönsterpassning! Jag säger bara det. Mönsterpassning!

IMG_0313.JPG
…och det blev fint utan att vi behövde betala ett rövarpris.

Känner jag mig själv rätt blir det nya tapeter i något annat rum snart…

Det där med träning

Vissa saker kräver mer träning och övning än annat. Åtminstone om man vill se vad fotot förställer.

Vid gårdagens fotokurs skulle vi fotografera djur i rörelse. Djuret i fråga var vår Sintra och yngsta dottern med pojkvän hängde med som assistenter.

Visst har jag ”tränat” på att fotografera henne även tidigare men till viss del handlar det om att ta många bilder då för då vet man att några av bilderna blir bra. Nu var det mer upp till bevis. Och att göra på ”rätt” sätt och inte chansa.

10349874_10152163793506116_5553890468961833246_n

Plötsligt gick det inte att få kontakt med Sintra längre. Hon hade fått syn på kompisen och kusinen Charlie som kommit till samma ställe som vi var på för en promenad. Hux flux hade vi sedan två fotoobjekt. De sprang och de sprang och de sprang ännu mer så vi fick massor av träning.

10600355_10152163793706116_663635764001971111_n
Panorering var helt klart det svåraste och det gick sådär…

10520893_10152163794161116_7454033543700537484_n

Vänta lite – motivet ska få plats i bilden….

10592785_10152163794091116_5695609211011233392_n

Typ – hela motivet. Och helst vara skarpt också…

10616044_10152163794021116_8139203139177622_n

Nästan…. Måste säga att den här bilden fick mig att skratta mest… Charlie ser helt vild ut ju.

10270537_10152163794211116_5298127769392776901_n

Jag var fullt beredd att ge upp men plötsligt kunde jag ana att det började ta sig. Det blir till att fortsätta att träna. De sägs ju att övning ger färdighet. Här kan man i alla fall se att det är Sintra.

10622877_10152163794556116_5802444397684636534_n

När vi kände oss klara med temat för kvällen hittade vi massor av annat att fotografera. Som varandra… Omgivningen… Och solnedgången 🙂

10559699_10152163795296116_5324301267611749968_n

1977195_10152163801966116_8286118133710857681_n

10610509_10152163795331116_5180953125766841840_n

1451358_10152163795566116_1362496973482810261_n

Nästa vecka ska vi ses på crossbanan. Jag anar ännu mera fart… Och ännu mera panorering.