Utmaningar – en lisa i livet

Träningskompisar

Publicerat den 18 augusti, 2016 av en lisa i livetLämna en kommentar

I stort sett Hela semestern har jag sprungit ensam och det har funkat bra. Nu springer jag med kompisar två gånger i veckan och jösses vad mycket roligare det är. Och så mycket bättre det går.

Torsdagar springer jag med min ”hundsyster”. Hon som har Sintras kullbror Rufus. Vi springer 30 min (ca 4,5 km) i prattempo. Det intressanta är att prattempo är högre än när jag springer själv…

I början på veckan springer jag 25 minuter med kompisen på Splash, de vi seglade med i somras. Hon och jag har olika tröttcykler och kan hjälpa varandra då. Peppa varandra och på så sätt orka mer.

På helgen springer jag själv och då får jag verkligen kämpa med den där rösten i huvudet som säger att jag inte orkar.

Men det ska gå. Med mina löparkompisar och med att våga tro på mig själv. Och i maj kommer jag att springa i mål på Göteborgsvarvet och jag kommer att orka hela vägen.

Ett och ett halvt dygn senare

Publicerat den 27 januari, 2016 av en lisa i livetLämna en kommentar

Nästan ett år ska den ta, utbildningen som jag började igår. Och jag har inte en aning om vem jag är när jag kommer ut på andra sidan.

Lite så är det och det känns både läskigt och spännande på samma gång. Givetvis räknar jag med massor av hårt arbete och det ska bli roligt att kavla upp ärmarna och göra mitt bästa.

Första tillfället genomfördes på Nösunds Värdshus på Orust och jag drog verkligen vinstlotten när jag fick rummet längst ut över vattnet, med hela fem fönster.

Utsikten från utbildningslokalen var inte heller att leka med.

Och så var det det där med maten. Som var fantastisk. Jag lär inte behöva äta på flera dagar känns det som. Ett extra plus till dem för hur de fixade med GI-mat till mig och ostarna jag fick istället för desserten var inte att leka med.

Ikväll är jag trött. På ett bra sätt. Och ivrig att ta tag i hemläxan.

Det kommer att bli en spännande resa.

(Vill du läsa om en annan spännande resa gör du det HÄR. Äldsta dottern skriver om sin viktresa efter den överviktsoperation hon gjorde i höstas.)

Nervösa timmar

Publicerat den 16 september, 2015 av en lisa i livetLämna en kommentar

För ett år sedan påbörjade äldsta dottern sitt livs äventyr, en resa med stort R. Idag kulminerar den och strax efter 06.00 ringde hon. Då var hon framme på Akademiska sjukhuset i Uppsala för sin DS-operation (duodenal switch). En överviktsoperation med allt vad det innebär.

Jag skriver resa för att det är just det det är och hon har verkligen fått jobba hårt. Förra vecka var hon på inskrivningssamtal och när läkaren skriver i hennes journal att hon verkligen är redo och att de är mycket imponerade över vad hon har åstadkommit inför operationen var det ett välförtjänt kvitto.

Vi har hittills följt henne på håll, det blir så i och med att hon bor så långt bort, men när hon skrivs ut efter helgen hämtar vi hem henne för att kunna finnas där och hjälpa henne.

Nu följer några timmars nervositet hos oss men om några timmar är operationen över och då får vi följa med på nästa etapp av hennes resa.

Vill du följa henne hittar du henne här.

Nu håller vi tummarna!

Lär knappt behöva tvätta

Publicerat den 8 juli, 20159 juli, 2015 av en lisa i livet2 kommentarer

Så var det dags att stuva båten inför fyra veckors semester. I och med att vi bott i båten i flera veckor var min garderob redan full. Dagens utmaning fick bli att gå igenom det för att få plats med lika mycket till som jag hade med mig hemifrån.

Det som syns här är ungefär hälften av allt…

13 shorts kändes till exempel som några för många…

Jag lyckades så klart men nu funderar jag på om jag skulle göra ett experiment. Bara tvätta underkläder och läggs övrig smutstvätt prydligt i en väska. Det kan vara intressant att se hur länge kläderna räcker…

Knölen ska äntligen väck

Publicerat den 30 mars, 2015 av en lisa i livet5 kommentarer

Jag har dröjt med och förhalat det i snart tio år men nu har det aldrig varit så nära som det är nu. På tisdag ska den bort och tydligen medan jag är vaken (???).

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det ska bli skönt. Skönt att bli av med värken och de följder som den ger på både knä och höft.

Nu har jag visserligen fått lite olika bud på hur fort jag kan använda foten igen men jag hoppas att det ska gå förhållandevis snabbt. Det lär visa sig…