Att börja hitta tillbaka

Den senaste tiden har jag inte riktigt hittat motivationen och inspirationen till att ge mig ut och springa. För varje dag har tröskeln blivit högre och högre och när jag väl kommit ut har jag inte känt att jag är där jag borde vara. Eller åtminstone där jag tänker att jag borde vara. Inför nästa gång är tröskeln då ännu högre eftersom jag inte var nöjd efter förra passet.

Så – nu sänker jag ambitionen. Min kloka bror och coach har lagt upp träningen för kommande veckor enligt följande.

  • 2 lugna pass utan klocka. 3-4 km ungefär…
  • 1 yogapass
  • 1 corepass (hemmaträning)

Idag kom jag mig ut. Tillsammans med dottern. Hon körde sitt upplägg och jag mitt vilket innebar att jag fick springa lite fram och tillbaka. Kul var det och vi lär helt klart göra om det.

30 härliga minuter. Imorgon blir det yoga.

Annonser

Göteborgsvarvet 2017

Det har varit en målmedveten satsning och jag har haft förmånen att ha lillebror som coach och dessutom ha en mycket fin vän som träningspartner. Måste nog säga att allra roligast var när hon bestämde sig för att springa varvet tillsammans med mig.

I lördags var det dags. Göteborgsvarvet 2017 tillsammans med lillasyster, svägerskan och  fina vännen.

Frukost blev overnight oats med bär och vaniljyoghurt. Två timmar senare fyllde jag på med en ljus fralla med smör. Vatten hinkade jag och det var nog min största farhåga. Värmen och vätskebrist. Innan vi lämnade hemmet för att åka in mot Göteborg stöttes och blöttes olika energialternativ, vätskeintag och annat med lillebror. Är grymt tacksam för alla hans kunskap och stöd.

På tåget in mot stan åt vi grillad kyckling och ris som äldsta dottern hade ordnat åt oss. Chipsen hoppade jag dock och tänkte att jag kunde spara till lite senare. Det blev inget senare 🙂

Fina vännens chef bor precis vid starten och vi hade fått inbjudan att ladda inför loppet där och vilken lyx det var. Flera som hade sprungit flera varv att tanka av information från, toalett och inte att förringa en hemmiljö som faktiskt gav mig ett lugn.

Det blev dags att gå mot startområdet och vi delade upp oss. Svägerskan startade först, jag och vännen efter henne och lillasyster efter oss. Jag hann inte känna mig nervös och när vi väl hade startat var det liksom bara – jaha – då är det dags att springa… Att jag var kissenödig försökte jag förtränga.


Första biten genom Slottskogen gick bra och vi fokuserade på att inte dras med av de som sprang fort. Vårt fokus var att ta oss runt, ha roligt och le på bilderna. Lillebror med familj fångade första bilden och visst ser jag glad ut.


Säldammsbacken var inte alls så jobbig som jag hade trott och genom Majorna var det ett fantastiskt publikstöd. Det flöt liksom bara på. Jag visste att Älvsborgsbron närmade sig så vi fortsatte att målmedvetet ta det lugnt. Även Älvsborgsbron var minde ansträngande än jag trott men här valde vi att gå en liten bit.

Efter Älvsborgsbron sjönk temperaturen dramatiskt och det blev riktigt behagligt att springa. Nu tycker jag nog att biten på Hisingen var den tråkigaste delen men det flöt på rätt bra. Vi drack vid varje kontroll. Ett par klunkar antingen energidryck eller vatten och dessutom blötte jag kepsen med vatten när jag kunde. Däremot undvek vi att springa genom duscharna för att undvika skavsår.

Strax efter att vi passerat milen blev det ett toastopp. Den där känslan jag hade haft vid starten gick inte att förtränga längre. Dessutom fick jag göra ett stopp vid Sannebergshamnen för att ta bort tejpen under höger fot. Den hade glidit och skar mig varje steg. Bort med den och sedan vidare mot Lindholmen där vår nästa hejarklack var. Många var de och jag blev så glad att jag nästan glömde att få med mig Gelen som jag skulle hämta där. Den första hade jag tagit vid ca 7 km och jag visst att jag skulle behöva en till.


Vidare förbi SVT-huset och upp mot Göta Älvbron. Strax innan den började mina luftrör spöka och det tog en bra stund innan astmamedicinen började verka så det fick bli gång upp till toppen.

Upp mot Avenyn och nu började det bli jobbigt. Faktiskt den jobbigaste biten. Nerför Avenyn gick bättre och plötsligt hade vi passerat 18 km. Hur häftig känsla som helst. Jag ska inte sticka under en stol och säga annat än att det var tungt, benen började bli trötta och den sista Gelen som jag tagit på Götaälvbron höll på att ta slut. Hur som stod det plötsligt att vi hade passerat 20 km. En km hade bara försvunnit för mig men nu var vi nära mål.

Först kom en portal – inte målet, sedan en till – inte heller det målet men den tredje och sista var målet. Vi passerade 21,1 kms mållinjen hand och i hand och mycket nöjda med vår insats. Vi hade dessutom lyckats  med vårt mål att ha roligt och se glada ut på bild och som extra bonus hade vi hållit jämn fart i princip hela vägen.



Det bästa av allt – jag hade inte ont mer än i en tå. En blånagel på en halvmara som enda skada… Bara det liksom…

Sade jag att vi alla var nöjda efteråt? 


Nästa år springer jag igen!  

19 dagar senare

Äntligen fick jag möjlighet att springa med de nya löparskorna. Att däckas av feber och förkylning hjälpte ju inte och hostan jag haft (fortfarande har) är inte att leka med. Till Varvetmilen, som jag nu i efterhand inser att jag inte borde genomfört, var det inte läge med nya skir så då fick de gamla duga och det var först idag som hostan inte var i luftrören längre. 

30 försiktiga minuter blev det och med tanke på hur sjuk jag varit är jag nöjd. Och jo, skorna skötte sig exemplariskt. Tur det, det är ju vi som ska ta oss runt en halvmara tillsammans i maj. 


Det får nog bli ett försiktigt pass imorgon också. 

Typ inte nöjd men ändå

De flesta som ska springa ett lopp försöker att träna för att prestera bäst vid loppet. Så har min träning också sett ut. Den 8 mars sprang jag det längsta jag någonsin sprungit och sedan åkte vi till London en helg och där plockade jag på mig en elak bacill. 

Fyra dygn med feber upp emot 40 grader och täta bihålor och hosta på det innebar ofrivilligt träningsuppehåll och till och med en farhåga att inte kunna genomföra loppet. 

Avsvällande medicin för bihålorna, hostmedicin och extra astmamedicin gällde. En extra dos ingefära och en massa hållna tummar kändes det som att jag blev bättre. Hostan höll sig dock kvar. Ihärdigt. Bara att promenera var tufft. 

Igår kom jag mig ut på 20 minuter som trots allt kändes ok så jag bestämde mig för att ge det ett försök. Göra det bästa som gick liksom. 

Efter första kilometern var jag redo att ge upp men efter fyra släppte hostan, jag behövde inte stanna och snyta mig stup i kvarten och det kändes ok. Utan min löpar- och träningskompis vet jag inte om det hade gått. Det är tillsammans vi lyckas. Både med träning och lopp och nu vet vi att Göteborgsvarvet kommer gå som en dans. 

Tillsammans plockade vi också med oss en tjej som kämpade hårt längs banan. Hon hade aldrig sprungit en mil innan och vi peppade henne hela vägen in i mål. Hennes glädjetårar när vi sprang över mållinjen talade sitt tydliga språk…

Så – det blev inte som planerat men som det var meningen att bli. Första milloppet avklarat och kompisen och jag startar nu i samma startgrupp när det är dags för Göteborgsvarvet i maj. Det var det som var vårt främsta mål idag. 

Ändrade planer

Huvudet spränger, det flimrar i ögonvråerna, näsan rinner och tänderna gör ont. Inte riktigt läge för dagens löppass. 

Bara att krypa ner i soffan och hoppas att jag mår mycket bättre på torsdag när nästa löppass är planerat. Eller lördag…

Det där med att vila sig i form får nog annars bli upplägget inför varvetmilen på söndag. 

Håll tummarna för att jag blir friskare fort nu. 

…men jag rockar i alla fall sockorna idag. 

Mil efter mil

Varenda löppass känns som en milsten och vissa till och med i ordets rätta bemärkelse. Milen har vi klarat av flera gånger och den skrämmer inte ens längre. Hela 40 mil (400,3 km för att vara exakt) har jag tillryggalagt sedan jag började träna på allvar inför Göteborgsvarvet. Nu är det så att vi inte mäter sträcka när vi springer utan istället är det tid som gäller. 40 minuter här, 30 minuter där, 90 minuter och så till slut 100 (!) minuter. H U N D R A  minuter. En timme och fyrtio minuter.

I vanliga fall lägger vi långpassen på helgen men just den helgen hade maken och jag bestämt oss för att möte våren i London så det fick bli ett onsdagspass.

Det snöade och vi hade ganska mycket motvind första biten men sedan svängde vi av och fick vinden med oss istället. Båda hade vi valt de dubbade skorna och tur var väl det för det var inte många sträckor som var isfria. Nästan 14 kilometer blev det och även om vi var trötta efteråt var vi ändå inte helt slut. Mest trött var jag dock i de främre fotsulorna. De dubbade skorna är inte riktigt lika mjuka som de vanliga löparskorna och 100 minuters stegande kändes ett tag efteråt.

Känslan efteråt? Helt magisk! Vi är helt förbluffade över hur långt vi springer och hur stark kroppen känns. Det där Göteborgsvarvet skrämmer inte riktigt lika mycket längre.

Nu har jag inte sprungit en enda meter sedan dess eftersom jag drog på mig världens förkylning i London så imorgon får det bli ett försiktigt pass. På söndag ska vi springa Varvetmilen i Göteborg. Mitt allra första riktiga lopp.

Tvärtom emot vad jag trodde

Här har snöat och blivit vinter igen och att svida om inför ett löppass utomhus lockade inte jättemycket. 

Men…

Jag bytte om och körde till löparkompisen. Vi skulle springa hos henne idag. Bilfärden gick långsamt. Det var verkligen glashalt. Kompisen var lika opepp som jag och någonstans där inser man hur bra det är att vi är två som tränar tillsammans.  Ingen av oss vill vara den som stället in. 

50 minuter senare var vi glada och mer än nöjda. Trots isgata, snörök, isande nordanvind, snömodd och slask hade vi sprungit i ett riktigt behagligt tempo. Så behagligt att vi hade kunnat springa ännu längre. 

Där set man hur det kan bli. Mycket bättre än förväntat alltså.