Göteborgsvarvet 2017

Det har varit en målmedveten satsning och jag har haft förmånen att ha lillebror som coach och dessutom ha en mycket fin vän som träningspartner. Måste nog säga att allra roligast var när hon bestämde sig för att springa varvet tillsammans med mig.

I lördags var det dags. Göteborgsvarvet 2017 tillsammans med lillasyster, svägerskan och fina vännen.

Frukost blev overnight oats med bär och vaniljyoghurt. Två timmar senare fyllde jag på med en ljus fralla med smör. Vatten hinkade jag och det var nog min största farhåga. Värmen och vätskebrist. Innan vi lämnade hemmet för att åka in mot Göteborg stöttes och blöttes olika energialternativ, vätskeintag och annat med lillebror. Är grymt tacksam för alla hans kunskap och stöd.

På tåget in mot stan åt vi grillad kyckling och ris som äldsta dottern hade ordnat åt oss. Chipsen hoppade jag dock och tänkte att jag kunde spara till lite senare. Det blev inget senare 🙂

Fina vännens chef bor precis vid starten och vi hade fått inbjudan att ladda inför loppet där och vilken lyx det var. Flera som hade sprungit flera varv att tanka av information från, toalett och inte att förringa en hemmiljö som faktiskt gav mig ett lugn.

Det blev dags att gå mot startområdet och vi delade upp oss. Svägerskan startade först, jag och vännen efter henne och lillasyster efter oss. Jag hann inte känna mig nervös och när vi väl hade startat var det liksom bara – jaha – då är det dags att springa… Att jag var kissenödig försökte jag förtränga.

Första biten genom Slottskogen gick bra och vi fokuserade på att inte dras med av de som sprang fort. Vårt fokus var att ta oss runt, ha roligt och le på bilderna. Lillebror med familj fångade första bilden och visst ser jag glad ut.

Säldammsbacken var inte alls så jobbig som jag hade trott och genom Majorna var det ett fantastiskt publikstöd. Det flöt liksom bara på. Jag visste att Älvsborgsbron närmade sig så vi fortsatte att målmedvetet ta det lugnt. Även Älvsborgsbron var minde ansträngande än jag trott men här valde vi att gå en liten bit.

Efter Älvsborgsbron sjönk temperaturen dramatiskt och det blev riktigt behagligt att springa. Nu tycker jag nog att biten på Hisingen var den tråkigaste delen men det flöt på rätt bra. Vi drack vid varje kontroll. Ett par klunkar antingen energidryck eller vatten och dessutom blötte jag kepsen med vatten när jag kunde. Däremot undvek vi att springa genom duscharna för att undvika skavsår.

Strax efter att vi passerat milen blev det ett toastopp. Den där känslan jag hade haft vid starten gick inte att förtränga längre. Dessutom fick jag göra ett stopp vid Sannebergshamnen för att ta bort tejpen under höger fot. Den hade glidit och skar mig varje steg. Bort med den och sedan vidare mot Lindholmen där vår nästa hejarklack var. Många var de och jag blev så glad att jag nästan glömde att få med mig Gelen som jag skulle hämta där. Den första hade jag tagit vid ca 7 km och jag visst att jag skulle behöva en till.

Vidare förbi SVT-huset och upp mot Göta Älvbron. Strax innan den började mina luftrör spöka och det tog en bra stund innan astmamedicinen började verka så det fick bli gång upp till toppen.

Upp mot Avenyn och nu började det bli jobbigt. Faktiskt den jobbigaste biten. Nerför Avenyn gick bättre och plötsligt hade vi passerat 18 km. Hur häftig känsla som helst. Jag ska inte sticka under en stol och säga annat än att det var tungt, benen började bli trötta och den sista Gelen som jag tagit på Götaälvbron höll på att ta slut. Hur som stod det plötsligt att vi hade passerat 20 km. En km hade bara försvunnit för mig men nu var vi nära mål.

Först kom en portal – inte målet, sedan en till – inte heller det målet men den tredje och sista var målet. Vi passerade 21,1 kms mållinjen hand och i hand och mycket nöjda med vår insats. Vi hade dessutom lyckats med vårt mål att ha roligt och se glada ut på bild och som extra bonus hade vi hållit jämn fart i princip hela vägen.

Det bästa av allt – jag hade inte ont mer än i en tå. En blånagel på en halvmara som enda skada… Bara det liksom…