Mil efter mil

Varenda löppass känns som en milsten och vissa till och med i ordets rätta bemärkelse. Milen har vi klarat av flera gånger och den skrämmer inte ens längre. Hela 40 mil (400,3 km för att vara exakt) har jag tillryggalagt sedan jag började träna på allvar inför Göteborgsvarvet. Nu är det så att vi inte mäter sträcka när vi springer utan istället är det tid som gäller. 40 minuter här, 30 minuter där, 90 minuter och så till slut 100 (!) minuter. H U N D R A  minuter. En timme och fyrtio minuter.

I vanliga fall lägger vi långpassen på helgen men just den helgen hade maken och jag bestämt oss för att möte våren i London så det fick bli ett onsdagspass.

Det snöade och vi hade ganska mycket motvind första biten men sedan svängde vi av och fick vinden med oss istället. Båda hade vi valt de dubbade skorna och tur var väl det för det var inte många sträckor som var isfria. Nästan 14 kilometer blev det och även om vi var trötta efteråt var vi ändå inte helt slut. Mest trött var jag dock i de främre fotsulorna. De dubbade skorna är inte riktigt lika mjuka som de vanliga löparskorna och 100 minuters stegande kändes ett tag efteråt.

Känslan efteråt? Helt magisk! Vi är helt förbluffade över hur långt vi springer och hur stark kroppen känns. Det där Göteborgsvarvet skrämmer inte riktigt lika mycket längre.

Nu har jag inte sprungit en enda meter sedan dess eftersom jag drog på mig världens förkylning i London så imorgon får det bli ett försiktigt pass. På söndag ska vi springa Varvetmilen i Göteborg. Mitt allra första riktiga lopp.

Tvärtom emot vad jag trodde

Här har snöat och blivit vinter igen och att svida om inför ett löppass utomhus lockade inte jättemycket. 

Men…

Jag bytte om och körde till löparkompisen. Vi skulle springa hos henne idag. Bilfärden gick långsamt. Det var verkligen glashalt. Kompisen var lika opepp som jag och någonstans där inser man hur bra det är att vi är två som tränar tillsammans.  Ingen av oss vill vara den som stället in. 

50 minuter senare var vi glada och mer än nöjda. Trots isgata, snörök, isande nordanvind, snömodd och slask hade vi sprungit i ett riktigt behagligt tempo. Så behagligt att vi hade kunnat springa ännu längre. 

Där set man hur det kan bli. Mycket bättre än förväntat alltså. 

Pannbenspass

Det är ju så att jag tränar inför Göteborgsvarvet som jag av någon anledning fått för mig att springa. Varje söndag skickar min fantastiske bror de träningspass jag ska genomföra under veckan och varje vecka följer jag dem till punkt och pricka. Ja, förutom några missade pass i höstas och några när jag var kräksjuk. 

Idag var det ett pass där jag under 20 minuter skulle springa i zon 4 (vi snackar inte prattempo alltså) och det skrämde mig lite. 

Nu efter passet är jag så nöjd! Dels att jag fixade men också att jag höll mig i rätt zon. Men det var en stor dos pannben involverat också…


Det är så häftigt att se hur jag har utvecklats och allt tack vare lillebrors coachning. Han vet vad han pysslar med. 

Tänk – nu tror jag faktiskt att jag kommer fixa varvet! 

Äntligen är milen knäckt på riktigt! 

I fredags stämde inget på löppasset. Ok, förutsättningarna var inte de bästa. Regn, hagel och till slut snö men det var inte det som ställde till det. Jag fick bara inte in något flyt och de 38 minuter långa passet blev en kamp. Ren pannbensträning kan man säga. 

Därför kändes dagens 80-minuterspass lite som en revansch. Fel! Revansch med stort R ska det vara! 

Ett par minusgrader när vi gav oss iväg och tre grader kallare när vi var klara. Sol och nästan vindstilla och med de nya dubbade Asicsen (toppbetyg till dem) gjorde passet till vad det blev. Ett grymt pass! 

Nu firar jag med popcorn! 

Fick dessutom kommande veckas upplägg och de känns nästan som en belöning. Återhämtningsvecka kallar han det – lillebror. Tre pass, 30 + 30 + 50 minuter. 

Can’t wait!