Här har snöat och blivit vinter igen och att svida om inför ett löppass utomhus lockade inte jättemycket. 

Men…

Jag bytte om och körde till löparkompisen. Vi skulle springa hos henne idag. Bilfärden gick långsamt. Det var verkligen glashalt. Kompisen var lika opepp som jag och någonstans där inser man hur bra det är att vi är två som tränar tillsammans.  Ingen av oss vill vara den som stället in. 

50 minuter senare var vi glada och mer än nöjda. Trots isgata, snörök, isande nordanvind, snömodd och slask hade vi sprungit i ett riktigt behagligt tempo. Så behagligt att vi hade kunnat springa ännu längre. 

Där set man hur det kan bli. Mycket bättre än förväntat alltså.