Mil efter mil

Varenda löppass känns som en milsten och vissa till och med i ordets rätta bemärkelse. Milen har vi klarat av flera gånger och den skrämmer inte ens längre. Hela 40 mil (400,3 km för att vara exakt) har jag tillryggalagt sedan jag började träna på allvar inför Göteborgsvarvet. Nu är det så att vi inte mäter sträcka när vi springer utan istället är det tid som gäller. 40 minuter här, 30 minuter där, 90 minuter och så till slut 100 (!) minuter. H U N D R A  minuter. En timme och fyrtio minuter.

I vanliga fall lägger vi långpassen på helgen men just den helgen hade maken och jag bestämt oss för att möte våren i London så det fick bli ett onsdagspass.

Det snöade och vi hade ganska mycket motvind första biten men sedan svängde vi av och fick vinden med oss istället. Båda hade vi valt de dubbade skorna och tur var väl det för det var inte många sträckor som var isfria. Nästan 14 kilometer blev det och även om vi var trötta efteråt var vi ändå inte helt slut. Mest trött var jag dock i de främre fotsulorna. De dubbade skorna är inte riktigt lika mjuka som de vanliga löparskorna och 100 minuters stegande kändes ett tag efteråt.

Känslan efteråt? Helt magisk! Vi är helt förbluffade över hur långt vi springer och hur stark kroppen känns. Det där Göteborgsvarvet skrämmer inte riktigt lika mycket längre.

Nu har jag inte sprungit en enda meter sedan dess eftersom jag drog på mig världens förkylning i London så imorgon får det bli ett försiktigt pass. På söndag ska vi springa Varvetmilen i Göteborg. Mitt allra första riktiga lopp.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s