De flesta som ska springa ett lopp försöker att träna för att prestera bäst vid loppet. Så har min träning också sett ut. Den 8 mars sprang jag det längsta jag någonsin sprungit och sedan åkte vi till London en helg och där plockade jag på mig en elak bacill. 

Fyra dygn med feber upp emot 40 grader och täta bihålor och hosta på det innebar ofrivilligt träningsuppehåll och till och med en farhåga att inte kunna genomföra loppet. 

Avsvällande medicin för bihålorna, hostmedicin och extra astmamedicin gällde. En extra dos ingefära och en massa hållna tummar kändes det som att jag blev bättre. Hostan höll sig dock kvar. Ihärdigt. Bara att promenera var tufft. 

Igår kom jag mig ut på 20 minuter som trots allt kändes ok så jag bestämde mig för att ge det ett försök. Göra det bästa som gick liksom. 

Efter första kilometern var jag redo att ge upp men efter fyra släppte hostan, jag behövde inte stanna och snyta mig stup i kvarten och det kändes ok. Utan min löpar- och träningskompis vet jag inte om det hade gått. Det är tillsammans vi lyckas. Både med träning och lopp och nu vet vi att Göteborgsvarvet kommer gå som en dans. 

Tillsammans plockade vi också med oss en tjej som kämpade hårt längs banan. Hon hade aldrig sprungit en mil innan och vi peppade henne hela vägen in i mål. Hennes glädjetårar när vi sprang över mållinjen talade sitt tydliga språk…

Så – det blev inte som planerat men som det var meningen att bli. Första milloppet avklarat och kompisen och jag startar nu i samma startgrupp när det är dags för Göteborgsvarvet i maj. Det var det som var vårt främsta mål idag.