Ett och ett halvt dygn senare

Nästan ett år ska den ta, utbildningen som jag började igår. Och jag har inte en aning om vem jag är när jag kommer ut på andra sidan. 

Lite så är det och det känns både läskigt och spännande på samma gång. Givetvis räknar jag med massor av hårt arbete och det ska bli roligt att kavla upp ärmarna och göra mitt bästa. 

Första tillfället genomfördes på Nösunds Värdshus på Orust och jag drog verkligen vinstlotten när jag fick rummet längst ut över vattnet, med hela fem fönster. 

   
Utsikten från utbildningslokalen var inte heller att leka med. 

Och så var det det där med maten. Som var fantastisk. Jag lär inte behöva äta på flera dagar känns det som. Ett extra plus till dem för hur de fixade med GI-mat till mig och ostarna jag fick istället för desserten var inte att leka med.

 Ikväll är jag trött. På ett bra sätt. Och ivrig att ta tag i hemläxan. 

Det kommer att bli en spännande resa. 

(Vill du läsa om en annan spännande resa gör du det HÄR. Äldsta dottern skriver om sin viktresa efter den överviktsoperation hon gjorde i höstas.)

Annonser

Försöker att lägga fokus på annat

Det där med att råka ut för tennisarmbåge hade kunnat vara droppen och den ultimata ursäkten för att bara lägga mig på soffan och så hade det varit bra ned det. Nu är inte det riktigt min ”cup of Tea” men ont har jag och begränsad är jag.

Allt är svårt utan att använda högerarmen för mycket. Tvätta håret, klä på mig, äta, skriva på ett tangentbord, laga mat, hänga tvätt, hålla koppel, tömma diskmaskinen, klippa med sax osv osv… Dessutom kan jag inte träna och har till och med svårt att vrida om nyckeln för att starta bilen.

Men – det där är världsliga saker och det kommer att gå över. Håller bara tummarna för att det inte ska ta för lång tid.

Fokus lägger jag istället på roliga saker. Som att Fitterbittan hälsade på. Och en trevlig middag hos vänner vi inte träffat på hundra år. Och hundbus på Orust där Philip plötsligt verkade ha förstått det där med att leka och rasa med de andra hundarna.


  
Och en middag ute med fina kompisen och ett träningspass som jag kommer att få grym träningsvärk av imorgon (hälften av övningarna, som på något sätt involverade armar, byttes mot benövningar) och fika på torget och nya blommor.


Och en långpromenad i minusgrader och en mumsig söndagsmiddag med maken som varit med och arrangerat RC-segling hela helgen och haft svinkul.  

Det handlar om att fokusera på rätt saker. Så därför fick maken tömma diskmaskinen, hänga tvätten och stryka nytvättade gardiner.

Nervösa timmar

För ett år sedan påbörjade äldsta dottern sitt livs äventyr, en resa med stort R.  Idag kulminerar den och strax efter 06.00 ringde hon. Då var hon framme på Akademiska  sjukhuset i Uppsala för sin DS-operation (duodenal switch). En överviktsoperation med allt vad det innebär. 

Jag skriver resa för att det är just det det är och hon har verkligen fått jobba hårt. Förra vecka var hon på inskrivningssamtal och när läkaren skriver i hennes journal att hon verkligen är redo och att de är mycket imponerade över vad hon har åstadkommit inför operationen var det ett välförtjänt kvitto. 

Vi har hittills följt henne på håll, det blir så i och med att hon bor så långt bort, men när hon skrivs ut efter helgen hämtar vi hem henne för att kunna finnas där och hjälpa henne. 

Nu följer några timmars nervositet hos oss men om några timmar är operationen över och då får vi följa med på nästa etapp av hennes resa.

Vill du följa henne hittar du henne här

Nu håller vi tummarna! 

Tre borde väl räcka

Nej, sko efter sko av sommarskorna som jag provade var för trånga på den opererade foten. Foten ska enligt läkarna vara svullen ett tag nu och ett tag innebär ett par tre månader tyvärr. 

Men så plötsligt var det en som funkade och jag blev löjligt lycklig. En gammal Teva-sandal. 

  
Det syns ganska tydligt hur mycket mer svullen högerfoten är på knäppet över framfoten…

Men. Nu har jag tre par skor att alternera med i sommar. Två än så länge. Ett par bruna:

  

 Teva-sandalerna och så de silvriga som jag hoppas kommer i början på nästa vecka. 

  Sett till skorna verkar jag tro på en varm sommar utan regn. 

…jo, jag ska unna mig en pedikyr vilken dag som helst nu… 

Och vad ska jag ha för skor sen då

Jag ska ha min fina sko i minst fyra veckor till innan jag får ha vanliga igen. 

  

Skor med klack kan jag glömma ett tag och jag har även fått veta att foten kommer att vara svullen över framdelen i flera månader nu. Mina vanliga skor kommer jag kunna glömma. Så nu har jag funderat lite. Och googlat. Tänker att en sko där man kan reglera vidden är det bästa och mest troliga alternativet. Inte riktigt vad jag brukar gå igång på i normala fall. 

De här har jag hittat och nu försöker jag vänja mig vid tanken på att de är ”jag”. Två har jag tänkt mig. Frågan är bara vilka två. Tips någon? Hjälp mig! 😃

  

Det går upp och det går ner

Idag har det varit mest ner tyvärr. Ja, bortsett från när en kompis kom förbi på en kopp kaffe. Den där stunden i solen på altanen var guld värd. 

Redan när jag vaknade kände jag att det var något som inte var som igår och det var inget som blev bättre under dagen heller. Mer ont och mindre rörlighet i tån känns inte som ett steg framåt direkt. Mera som att det går åt fel håll men vad vet jag. Kanske och förhoppningsvis är det bättre imorgon. 

Lite laddning fick jag ändå när jag kunde sitta ute en stund och njuta av solen. Dessutom kom vännerna/grannarna med hemgjord ärtsoppa och pannkakor till mig. Det blir perfekt till lunch imorgon.