Att har rivstartat träningen

Det är bara att inse – hösten är här och med den är det dags att få ordning på alla rutiner igen.

En rutin som varit rubbad sedan min fotoperation är den där med träningen. Första månaden hade jag ju ett stift i foten och när det väl var borta och jag kunde börja belasta den var den så svullen att vanliga skor, och framförallt träningsskor, inte var att tänka på.

Måste säga att alla besked om hur lång tid olika saker ska dröja efter operationen har stämt nästan kusligt bra och så även när svullnaden skulle gå ner. Fyra månader skulle det dröja och så blev det. Visst – foten kan fortfarande svullna om jag t ex stått upp en hel dag men överlag måste jag säga att foten nu är mer som den var innan utan värken i knölen då. Det som däremot märks är att jag tappat muskler i foten och att jag gärna vill ha lite uppbyggnad i skon jag har på mig. Jag har inlägg sedan tidigare men jag skulle tro att det är dags att fixa nya nu.

I måndags var det dags för elddopet. Ett MRL-pass på STC följt av ett Body Combat-pass igår. Träningsvärken har slagit till ordentligt men foten verkar har pallat det (peppar peppar). Nu är det ett träningspass (Indoor Walking) kvar i veckan och det kommer att bli aningen lugnare för foten. Mindre lugnt lär det blir på jobbets 35-års jubileum och då har jag planerat att ha klackar. DET kommer nog att kännas i foten dagen efter 🙂

Annonser

Hallux Valgus – nästan tre månader senare

Det har nu nästan gått tre månader sedan operationen och två månader sedan stiftet plockades bort och jag kunde börja använda hela foten igen. Hur har det gått då? Och hur är det nu?

Jo – tack bra. Över förväntan faktiskt. Till och med så bra att jag själv blir förvånad.

Visst, foten är fortfarande svullen och mina fina skor kan jag bara titta på för i dem kommer jag inte med den opererade foten. Några kan jag tränga mig i men särskilt bekvämt är det inte så jag väntar lite till.

Tack vare sjukgymnastikövningarna kom rörligheten tillbaka rätt snabbt om än inte helt och hållet. Största utmaningen har varit att gå ”rätt” med foten. Det gick nämligen väldigt snabbt att lägga sig till men en gångstil som var snällast mot foten och då inte rättast – men det tar sig. Jag kan stå på tå och till och med göra armhävningar på tårna. Det är långt mycket bättre än andra kan som har gjort motsvarande operation. Kanske har jag haft en extra skicklig kirurg, extrem tur, varit duktigt och följt rekommendationer eller så är det en kombination av allt.

Att dansa natten lång funkar men foten trotsar lite och väljer att svullna lite mer, att gå i skor med lite klack funkar också men skönast är fotriktiga sandaler (jag vet – supertråkigt) så jag har tur att det är sommar. Förhoppningsvis har svullnaden lagt sig när det är dags för höstskor.

Det jag är extra glad för är att ärret har blivit så litet och att det inte buktar utåt. Jag tog upp just det med kirurgen samma dag som operationen och vi diskuterade fördelar och nackdelar med var ärret skulle hamna. Jag gick på hans rekommendation och bad honom brodera lite extra fint vilket han uppenbarligen gjorde också.

Nu längtar jag efter att komma i mina träningsskor och kunna börja träna. Bungystavarna får följa med i båten i sommar för springa tycker sjukgymnasten att jag ska vänta med till i höst. Att träna är nog det jag saknar mest just nu.

Summa summarum – so far so good. Till och med bättre än good. Och visst ser foten fin ut?

11665645_10152750543666116_5790180603817233445_n

Frikort

Det trodde jag aldrig men nu verkar det hända. Frikort inom vården. Om jag har räknat rätt har jag kommit upp 1080 kr sedan den 24 november och med det inbokade sjukgymnastbesöket som kostar 80 kr är jag hemma. Det trodde jag aldrig skulle hända mig.

Tänk – ett frikort som jag hoppas INTE behöva använda!

Det borde jag ha räknat ut

Jag ringde till kirurgmottagningen i förra veckan. Skulle jag möjligen boka in något återbesök eller så, undrade jag. Det skulle jag inte men för säkerhets skull tittade hon i min journal också. Nejdå, allt hade sett så fint ut när stiftet drogs så nu var det bara för mig att se tiden an och att skynda långsamt. Rehabiliteringen efter en hallux valgusoperation tar ta tid. Det skulle dröja innan jag kunde gå på foten och några riktiga skor var inte att tänka på än på ett tag. Där och då kände jag att jag behövde avbryta henne. Jag menar, jag både går på foten och har skor på den. Skulle jag egentligen inte det? Hon lugnade mig men uttryckte förvåning över att det gått så bra. Sedan avslutade hon med jag skulle vara inställd på bakslag…

Om jag har ont idag? Jo, lite ganska mycket. I och med att jag har kunnat gå så bra och ha skor på mig så har jag inte tänkt på att ta det lugnt. Jag har pinnat på lite som vanligt.

Det får jag sota för nu.

Suck!

Men lite träning då

Ja alltså sjukgymnastik då. 

Jag fick en diger genomgång av övningarna och blev inbokad på ett uppföljningsmöte om några veckor. Den omfattningen hade jag inte trott på utan mer då ”gör de här övningarna så ska du se att det blir bra…”.

Det handlar om att lyfta stortån, knipa och spreta med tårna, göra tåhävningar och töja och sträcka åt alla håll. Sex gånger om dagen ska jag göra lite olika kombinationer och det ganska jämnt fördelat under de vakna timmarna av dygnet. Tur att det går att ställa larm på telefonen. 

 
Och tyvärr skickade jag tillbaka silversandalerna. De var för stora och jag insåg även att jag skulle toktröttna på att knäppa fyra spännen varje gång jag skulle ta på mig dem. När jag sedan hittade dessa, med kardborreknäppning, var det inget att tveka på.   

Riktiga skor alltså. Med lite klack. Det går inte att säga annat än att det går åt rätt håll. 

Hallux Valgus operation del 4: Tiden hemma

Jag fortsätter här med en sammanfattning av min hallux valgusoperation som jag gjorde i början av april 2015. (Vill du läsa från början hittar du första delen här. Därifrån kan du sedan klicka dig vidare till del 2 och 3 också.)

Första natten skulle visst vara värst så jag laddade upp mentalt för att han ont och inte kunna sova och jag såg nogsamt till att inte ha täcket över foten. En kudde att lägga foten på ordnade jag med också. Jag blev rätt förvånad över att det ändå gick så bra som det gjorde. Lite påfyllning av medikamenter under natten men i övrigt gick det ändå hyfsat. Och det trots att jag inte kunde sova på mage, något jag alltid gör.

Nästa dag hjälpte maken mig iordning i soffan och dukade upp med frukt, kaffetermos, vatten och annat ätbart som skulle räcka medan han var på jobbet. Ja, medicinerna också förstås och fjärrkontrollerna. Här skulle kollas på Netflix. Trodde jag J. De första dagarna slumrade jag mest men det gick ändå bra. Dock var jag rätt korkad och fick för mig att jag, bara för att jag kunde börja använda hälen på den opererade foten så kunde jag bädda sängen… Duscha däremot – det var jag ju tvungen att göra.

Maken fortsatte duka soffbordet innan han åkte till jobbet, grannarna kom med lunch till mig och jag fick besök av vänner då och då. Riktiga guldstunder när man är ”förvisad” till soffan. Ja, en och annan stund på altanen knyckte jag mig också. I solen.

Sakta men säkert märkte jag att det gick framåt och jag minskade successivt på morfinet. Efter en och en halv vecka tog jag bara morfin inför natten och efter två veckor var det bara paracetamol två gånger om dagen. Ett bakslag fick jag och det visade sig att jag hade tolkat läkarens råd efter operation lite väl bokstavligt. När han menade att jag skulle vifta på tårna var det inte i tid och otid han menade utan lite grand, ett par tre gånger om dagen…

Två veckor efter operationen var jag hos distriktssköterskan för att ta bort de sju stygnen. Stiftet skulle dras först efter fyra veckor. Det var första gången jag fick se hur foten såg ut under allt förband och till slut vågade jag titta och blev väldigt glad. Det såg riktigt bra ut även om stiftet verkligen stack rätt upp ur ovansidan på foten. (Här finns ett inlägg som även innehåller en bild – om du vågar titta.) Kryckorna använda jag nu mest när jag skulle gå en lite längre sträcka. Hemma gick jag på hälen men med specialskon på givetvis.

Mer och mer rörlig blev jag den under den tredje veckan började jag fundera på att testa att jobba redan veckan efter. Egenliten var jag sjukskriven ytterligare två veckor men det var ju bara foten som gjorde ont. I övrigt hade jag rätt tråkigt. Den stora frågan var hur jag skulle ta mig till och från jobbet. Att köra bil fanns ju inte ens på kartan. Lösningen på det blev att jag bytte sjukskrivning mot taxiresor till och från jobbet med försäkringskassan. Handläggningstid på det ärendet var två dygn och jag blev ruggigt imponerad.

Två veckor och sex dagar efter operationen var jag sedan tillbaka på jobbet. På halvtid.

Fortsättning följer och då med den spännande stiftdragningen

Hallux Valgus operation del 3: Operationen och att komma hem

Fortsättningen på sammanfattningen av min hallux valgus operation. Del 1 hittar du här och del 2 här.

Jag fick veta att jag var tvungen att gå på toaletten innan operationen och även om jag sade att jag inte behövde så hörde det till själva proceduren. Och procedur var det. Att gå på foten, som var bedövad från knät och nedåt, var inte att tänka på och det var något som påtalades gång på gång på gång. Istället rullades ett gåbord fram. Ett sånt där som man typ hänger på när man vankar i korridorer under en förlossning. Det fick jag hänga på (utan att sätta ner foten) och när jag hade placerat mig rätt vid toaletten drog sköterskan helt sonika ner min fantastiskt sexiga underbyxor innan hon lämnade toaletten och stängde dörren. Hoppsan liksom.

Väl tillbaka i sängen igen dröjde det inte länge innan det var massor av operationsklädda människor runt mig. Det var dags och jag rullades iväg. På väg till operationssalen var det återigen lugnande besked jag fick. Det här skulle gå bra. Jag fick frågan om jag hade med mig egen musik att lyssna på och en liten stund var jag rädd att jag skulle vara tvungen att höra när det sågades och mejslades i min fot eftersom jag hade glömt det. Det gjorde inget – narkossköterskan hade massor med musik. ”Kunde kanske Norah Jones funka?” Jag fick lurar över öronen och minns inte mycket efter det. Jo – jag minns att jag lyssnade på musiken men jag märkte inget annat. En liten stund blev jag lite mer medveten om att det pågick saker i rummet och då kläcker jag ur mig ”nu känns det lite läskigt, kan jag få hålla någon i handen?” Jag fick både hålla någon i handen och säkert lite mer lugnande för rummet försvann igen… Döttrarna skrattade gott åt vad jag hade sagt.

En och en halv timme senare var jag tillbaka i båset där jag väntat på operationen. Foten var en stor klump men jag hade fortfarande ingen känsel i den. Efter en liten stund kom kirurgen och berättade att allt hade gått bra men att det varken hade blivit gips eller skruv. Istället hade han fixerat tån med ett stift som skulle dras ut ur foten efter fyra veckor. Den stack alltså ut genom huden på ovansidan foten. Jag fick inte stödja på foten de första dagarna och sedan enbart på hälen (skulle få en specialsko). Foten skulle vara i högläge så mycket det bara gick och efter ett par dagar skulle jag börja vifta lite på tårna. Han poängterade att jag skulle ta mina smärtstillande tabletter och inte vara duktig och försöka klara mig utan. Även han berättade att det är svårare att häva smärtan än att hålla den i schack. Kan tillägga att jag inte hade en endaste liten tanke på att vara duktigt och det även om jag i vanliga fall inte gillar att knapra tabletter.

Väntan på att skrivas ut var lång men jag fick smörgås och kaffe under tiden. En sko letades fram och även kryckor. Först hittade de bara för långa kryckor (svarade nej på frågan om det inte skulle funka ändå…) men akuten hade så då var det problemet löst. Jag fick med mig recept på morfin och paracetamol samt en hel hög med papper som skulle fyllas i samt även en remiss till Distriktssköterskan som skulle ta stygnen efter två veckor. Det blev till att åka rullstol ut till bilen och att hämta ut medicinerna. Att krångla sig in i bilen i baksätet var en utmaning men efter mycket trixande fick vi till det. Jag hade fått höra att man kunde bli illamående efter allt lugnande men jag hade inga känningar av det alls och när jag till slut, åtta timmar efter att vi hade åkt hemifrån på morgonen, landade i soffan var jag helt slut men glad över att vara hemma igen.

Viss känsel hade jag fått tillbaka i benet men foten var fortfarande helt bedövad. Lite orolig var jag över hur det skulle kännas när bedövningen släppte så jag såg till att ha tablettburkarna på nära håll vid soffan. Jag visste att jag skulle tillbringa många timmar där framöver. Sjukskrivningen var ju på fem veckor.

Fortsättning följer här.