Hallux Valgus operation del 4: Tiden hemma

Jag fortsätter här med en sammanfattning av min hallux valgusoperation som jag gjorde i början av april 2015. (Vill du läsa från början hittar du första delen här. Därifrån kan du sedan klicka dig vidare till del 2 och 3 också.)

Första natten skulle visst vara värst så jag laddade upp mentalt för att han ont och inte kunna sova och jag såg nogsamt till att inte ha täcket över foten. En kudde att lägga foten på ordnade jag med också. Jag blev rätt förvånad över att det ändå gick så bra som det gjorde. Lite påfyllning av medikamenter under natten men i övrigt gick det ändå hyfsat. Och det trots att jag inte kunde sova på mage, något jag alltid gör.

Nästa dag hjälpte maken mig iordning i soffan och dukade upp med frukt, kaffetermos, vatten och annat ätbart som skulle räcka medan han var på jobbet. Ja, medicinerna också förstås och fjärrkontrollerna. Här skulle kollas på Netflix. Trodde jag J. De första dagarna slumrade jag mest men det gick ändå bra. Dock var jag rätt korkad och fick för mig att jag, bara för att jag kunde börja använda hälen på den opererade foten så kunde jag bädda sängen… Duscha däremot – det var jag ju tvungen att göra.

Maken fortsatte duka soffbordet innan han åkte till jobbet, grannarna kom med lunch till mig och jag fick besök av vänner då och då. Riktiga guldstunder när man är ”förvisad” till soffan. Ja, en och annan stund på altanen knyckte jag mig också. I solen.

Sakta men säkert märkte jag att det gick framåt och jag minskade successivt på morfinet. Efter en och en halv vecka tog jag bara morfin inför natten och efter två veckor var det bara paracetamol två gånger om dagen. Ett bakslag fick jag och det visade sig att jag hade tolkat läkarens råd efter operation lite väl bokstavligt. När han menade att jag skulle vifta på tårna var det inte i tid och otid han menade utan lite grand, ett par tre gånger om dagen…

Två veckor efter operationen var jag hos distriktssköterskan för att ta bort de sju stygnen. Stiftet skulle dras först efter fyra veckor. Det var första gången jag fick se hur foten såg ut under allt förband och till slut vågade jag titta och blev väldigt glad. Det såg riktigt bra ut även om stiftet verkligen stack rätt upp ur ovansidan på foten. (Här finns ett inlägg som även innehåller en bild – om du vågar titta.) Kryckorna använda jag nu mest när jag skulle gå en lite längre sträcka. Hemma gick jag på hälen men med specialskon på givetvis.

Mer och mer rörlig blev jag den under den tredje veckan började jag fundera på att testa att jobba redan veckan efter. Egenliten var jag sjukskriven ytterligare två veckor men det var ju bara foten som gjorde ont. I övrigt hade jag rätt tråkigt. Den stora frågan var hur jag skulle ta mig till och från jobbet. Att köra bil fanns ju inte ens på kartan. Lösningen på det blev att jag bytte sjukskrivning mot taxiresor till och från jobbet med försäkringskassan. Handläggningstid på det ärendet var två dygn och jag blev ruggigt imponerad.

Två veckor och sex dagar efter operationen var jag sedan tillbaka på jobbet. På halvtid.

Fortsättning följer och då med den spännande stiftdragningen

Hallux Valgus operation del 3: Operationen och att komma hem

Fortsättningen på sammanfattningen av min hallux valgus operation. Del 1 hittar du här och del 2 här.

Jag fick veta att jag var tvungen att gå på toaletten innan operationen och även om jag sade att jag inte behövde så hörde det till själva proceduren. Och procedur var det. Att gå på foten, som var bedövad från knät och nedåt, var inte att tänka på och det var något som påtalades gång på gång på gång. Istället rullades ett gåbord fram. Ett sånt där som man typ hänger på när man vankar i korridorer under en förlossning. Det fick jag hänga på (utan att sätta ner foten) och när jag hade placerat mig rätt vid toaletten drog sköterskan helt sonika ner min fantastiskt sexiga underbyxor innan hon lämnade toaletten och stängde dörren. Hoppsan liksom.

Väl tillbaka i sängen igen dröjde det inte länge innan det var massor av operationsklädda människor runt mig. Det var dags och jag rullades iväg. På väg till operationssalen var det återigen lugnande besked jag fick. Det här skulle gå bra. Jag fick frågan om jag hade med mig egen musik att lyssna på och en liten stund var jag rädd att jag skulle vara tvungen att höra när det sågades och mejslades i min fot eftersom jag hade glömt det. Det gjorde inget – narkossköterskan hade massor med musik. ”Kunde kanske Norah Jones funka?” Jag fick lurar över öronen och minns inte mycket efter det. Jo – jag minns att jag lyssnade på musiken men jag märkte inget annat. En liten stund blev jag lite mer medveten om att det pågick saker i rummet och då kläcker jag ur mig ”nu känns det lite läskigt, kan jag få hålla någon i handen?” Jag fick både hålla någon i handen och säkert lite mer lugnande för rummet försvann igen… Döttrarna skrattade gott åt vad jag hade sagt.

En och en halv timme senare var jag tillbaka i båset där jag väntat på operationen. Foten var en stor klump men jag hade fortfarande ingen känsel i den. Efter en liten stund kom kirurgen och berättade att allt hade gått bra men att det varken hade blivit gips eller skruv. Istället hade han fixerat tån med ett stift som skulle dras ut ur foten efter fyra veckor. Den stack alltså ut genom huden på ovansidan foten. Jag fick inte stödja på foten de första dagarna och sedan enbart på hälen (skulle få en specialsko). Foten skulle vara i högläge så mycket det bara gick och efter ett par dagar skulle jag börja vifta lite på tårna. Han poängterade att jag skulle ta mina smärtstillande tabletter och inte vara duktig och försöka klara mig utan. Även han berättade att det är svårare att häva smärtan än att hålla den i schack. Kan tillägga att jag inte hade en endaste liten tanke på att vara duktigt och det även om jag i vanliga fall inte gillar att knapra tabletter.

Väntan på att skrivas ut var lång men jag fick smörgås och kaffe under tiden. En sko letades fram och även kryckor. Först hittade de bara för långa kryckor (svarade nej på frågan om det inte skulle funka ändå…) men akuten hade så då var det problemet löst. Jag fick med mig recept på morfin och paracetamol samt en hel hög med papper som skulle fyllas i samt även en remiss till Distriktssköterskan som skulle ta stygnen efter två veckor. Det blev till att åka rullstol ut till bilen och att hämta ut medicinerna. Att krångla sig in i bilen i baksätet var en utmaning men efter mycket trixande fick vi till det. Jag hade fått höra att man kunde bli illamående efter allt lugnande men jag hade inga känningar av det alls och när jag till slut, åtta timmar efter att vi hade åkt hemifrån på morgonen, landade i soffan var jag helt slut men glad över att vara hemma igen.

Viss känsel hade jag fått tillbaka i benet men foten var fortfarande helt bedövad. Lite orolig var jag över hur det skulle kännas när bedövningen släppte så jag såg till att ha tablettburkarna på nära håll vid soffan. Jag visste att jag skulle tillbringa många timmar där framöver. Sjukskrivningen var ju på fem veckor.

Fortsättning följer här.

Hallux Valgus operation del 2: Dags för operation

Fortsättningen på sammanfattningen av min hallux valgus operation.

Del 1 hittar du här.

Så kom kallelsen. Den 7 april skulle jag infinna mig på Kungälvs sjukhus kl 07.30. Kvällen innan samt även på morgonen skulle jag ha duschat med Descutan enligt konstens alla regler. Äta kunde jag göra fram till midnatt men efter det var det stopp på mat och dryck. Behöver jag säga att jag sov ganska oroligt den natten?

Maken körde mig dit och jag möttes av en sköterska i receptionen på dagkirurgen. Hon log och hälsade mig välkommen och undrade sedan om jag inte kände igen henne. Det visade sig vara en gammal granne och den trevliga pratstunden fick mig nästan att glömma varför jag var där. Jag blev visad till ett omklädningsrum och fick en uppsättning kläder. Just sjukhuskläder är väl inte det snyggaste som finns men de ska visst vara praktiska. Inte ens mina egna underkläder fick jag ha på mig utan det skulle vara något som liknade en blandning av boxershorts och jag vet inte vad. En skjorta som knäpptes i ryggen, en skjorta med knäppning fram och strumpor i en obestämbar brunaktig nyans utgjorde dagens stass. Sen fick jag slå mig ner i ett väntrum men det var inte länge jag behövde vänta.

Jag blev väldigt väl omhändertagen och kände mig helt klart lyssnad på. Gång på gång berättade jag om min oro runt att inte vara sövd och gång på gång lugnade de mig och berättade exakt hur allt skulle gå till. Kirurgen som jag hade träffat i december och som skulle utföra operationen tittade förbi, ritade en stor svart pil på benet/foten som skulle opereras och redogjorde för sina planer. Hur han skulle göra, att han skulle fixera tån med en skruv och att jag skulle få gips. Även han lugnade mig med att allt skulle gå bra och att lokalbedövningen helt klart var det bäst alternativet. Jag fick även en första dos med smärtstillande. Både paracetamol och morfin. Anledningen till att man gör så är visst att det är lättare att hålla smärta i schack än att bryta den och då är en jämn nivå på det smärtstillande avgörande.

Först pärsen visste jag skulle bli när bedövningen skulle sättas men jag blev återigen lugnad. Jag skulle få lite lugnande medikamenter när den sattes. En nål i armen hade jag ju redan fått. Själva bedövningen skulle sättas med hjälp av svagström och ultraljud. Narkosläkaren som satte den var även han extremt pedagogisk och jag hörde allt att han sade att jag skulle få lite mer lugnande än vanligt :-). Med ultraljudet kunde han se flödet i benet och med svagströmmen hittade han exakt rätt ställe att sätta bedövningen på. När mina tår började vifta av sig själva var han rätt. 20 minuter senare hade jag ingen känsel från knät och neråt.

Nu var det bara att vänta på min tur. Jag visste att när min ”granne” i sängen bredvid kom tillbaka skulle det vara dags för mig att rullas in till operationssalen.

Fortsättningen hittar du här.

Nr fyra funkar med sämre väder

Nu så! I söndags hittade jag ett par skor som funkar även i lite kyligare väder. Och det utan att köpa en vänstersko i storlek 36 och en högersko i 38.  Jag kan inte knyta högerskon men den funkar. Det är liksom huvudsaken. Det och att det inte är några sömmar på fel ställe. 

Tänk vilka i-landsproblem en hallux valgusoperation kan leda till. 

 

Hallux Valgus operation – del 1: Bakgrunden och vägen dit

Det har nu gått fem veckor och jag börjar se ljuset i tunneln efter min hallux valgus operation. Jag har fått lite frågor om den och kommer därför att försöka sammanfatta min bild och upplevelse. Lite som en dokumentation för att också själv komma ihåg hur det hela gick till.

Egentligen började allt när jag tidigt förra hösten tog kontakt med vårdcentralen där jag är listad om att jag hade ont i ”knölen”. Redan för tio år sedan var det en läkare som tyckte att jag nog skulle göra något åt den men eftersom den inte var till något besvär alls så blundade jag lite. Visst, jag googlade lite om hur ett sådant ingrepp skulle gå till och sen blundade jag lite till.

I höstas fanns det liksom inget att ducka för länge. Knölen gjorde ont och periodvis kunde jag inte ens ha täcket liggande på foten under natten utan att det gjorde ont. Att ha på sig skor ska vi inte ens tala om. Vissa dagar var inte roliga. När sedan knä och höft började spöka var beslutet lätt att ta.

Läkaren på vårdcentraler höll med mig om behovet och skickade en remiss och innan kallelse till det besöket kom hade det gått ganska exakt tre månader. Även kirurgen tyckte att det var läge för en operation och han berättade då att den gjordes med lokalbedövning. Där och då hade jag nog kunnat resa mig och gå om han inte hade fortsatt med att förklara varför man gör så och att man givetvis också skulle få lugnande. Dessutom lade han till att om det förelåg särskilda skäl så skulle det gå att bli sövd, även om han inte själv skulle valt det.

En och en halv månad efter besöket hos specialisten var det dags för röntgen och i mitten av mars besök och samtal inför en kommande operation med narkossköterska. Återigen var jag tydlig med att det här med att vara vaken under ingreppet var ganska ångestladdat och återigen blev jag lugnad. Hon var väldigt duktig på att förklara fördelarna med just att vara vaken så till slut hörde jag mig själv säga att det nog skulle gå bra. Bara jag fick så mycket lugnande jag kunde få. Argumentet som avgjorde var nog när hon berättade att lokalbedövningen satt kvar länge efter ingreppet. Sövs man får man ingen bedövning utan enbart smärtstillande tabletter. Bedövningen ger alltså en extremt god effekt under den värsta smärtan direkt efter operationen.

Efter besöket hos narkossköterskan började den riktiga väntan. Väntan på kallelse till operationen. Skulle det bli före sommaren eller först i höst?

Fortsättning följer…

Uppdaterat: Nästa del hittar du här.