Jag fortsätter här med en sammanfattning av min hallux valgusoperation som jag gjorde i början av april 2015. (Vill du läsa från början hittar du första delen här. Därifrån kan du sedan klicka dig vidare till del 2 och 3 också.)

Första natten skulle visst vara värst så jag laddade upp mentalt för att han ont och inte kunna sova och jag såg nogsamt till att inte ha täcket över foten. En kudde att lägga foten på ordnade jag med också. Jag blev rätt förvånad över att det ändå gick så bra som det gjorde. Lite påfyllning av medikamenter under natten men i övrigt gick det ändå hyfsat. Och det trots att jag inte kunde sova på mage, något jag alltid gör.

Nästa dag hjälpte maken mig iordning i soffan och dukade upp med frukt, kaffetermos, vatten och annat ätbart som skulle räcka medan han var på jobbet. Ja, medicinerna också förstås och fjärrkontrollerna. Här skulle kollas på Netflix. Trodde jag J. De första dagarna slumrade jag mest men det gick ändå bra. Dock var jag rätt korkad och fick för mig att jag, bara för att jag kunde börja använda hälen på den opererade foten så kunde jag bädda sängen… Duscha däremot – det var jag ju tvungen att göra.

Maken fortsatte duka soffbordet innan han åkte till jobbet, grannarna kom med lunch till mig och jag fick besök av vänner då och då. Riktiga guldstunder när man är ”förvisad” till soffan. Ja, en och annan stund på altanen knyckte jag mig också. I solen.

Sakta men säkert märkte jag att det gick framåt och jag minskade successivt på morfinet. Efter en och en halv vecka tog jag bara morfin inför natten och efter två veckor var det bara paracetamol två gånger om dagen. Ett bakslag fick jag och det visade sig att jag hade tolkat läkarens råd efter operation lite väl bokstavligt. När han menade att jag skulle vifta på tårna var det inte i tid och otid han menade utan lite grand, ett par tre gånger om dagen…

Två veckor efter operationen var jag hos distriktssköterskan för att ta bort de sju stygnen. Stiftet skulle dras först efter fyra veckor. Det var första gången jag fick se hur foten såg ut under allt förband och till slut vågade jag titta och blev väldigt glad. Det såg riktigt bra ut även om stiftet verkligen stack rätt upp ur ovansidan på foten. (Här finns ett inlägg som även innehåller en bild – om du vågar titta.) Kryckorna använda jag nu mest när jag skulle gå en lite längre sträcka. Hemma gick jag på hälen men med specialskon på givetvis.

Mer och mer rörlig blev jag den under den tredje veckan började jag fundera på att testa att jobba redan veckan efter. Egenliten var jag sjukskriven ytterligare två veckor men det var ju bara foten som gjorde ont. I övrigt hade jag rätt tråkigt. Den stora frågan var hur jag skulle ta mig till och från jobbet. Att köra bil fanns ju inte ens på kartan. Lösningen på det blev att jag bytte sjukskrivning mot taxiresor till och från jobbet med försäkringskassan. Handläggningstid på det ärendet var två dygn och jag blev ruggigt imponerad.

Två veckor och sex dagar efter operationen var jag sedan tillbaka på jobbet. På halvtid.

Fortsättning följer och då med den spännande stiftdragningen…