Fortsättningen på sammanfattningen av min hallux valgus operation. Del 1 hittar du här och del 2 här.

Jag fick veta att jag var tvungen att gå på toaletten innan operationen och även om jag sade att jag inte behövde så hörde det till själva proceduren. Och procedur var det. Att gå på foten, som var bedövad från knät och nedåt, var inte att tänka på och det var något som påtalades gång på gång på gång. Istället rullades ett gåbord fram. Ett sånt där som man typ hänger på när man vankar i korridorer under en förlossning. Det fick jag hänga på (utan att sätta ner foten) och när jag hade placerat mig rätt vid toaletten drog sköterskan helt sonika ner min fantastiskt sexiga underbyxor innan hon lämnade toaletten och stängde dörren. Hoppsan liksom.

Väl tillbaka i sängen igen dröjde det inte länge innan det var massor av operationsklädda människor runt mig. Det var dags och jag rullades iväg. På väg till operationssalen var det återigen lugnande besked jag fick. Det här skulle gå bra. Jag fick frågan om jag hade med mig egen musik att lyssna på och en liten stund var jag rädd att jag skulle vara tvungen att höra när det sågades och mejslades i min fot eftersom jag hade glömt det. Det gjorde inget – narkossköterskan hade massor med musik. ”Kunde kanske Norah Jones funka?” Jag fick lurar över öronen och minns inte mycket efter det. Jo – jag minns att jag lyssnade på musiken men jag märkte inget annat. En liten stund blev jag lite mer medveten om att det pågick saker i rummet och då kläcker jag ur mig ”nu känns det lite läskigt, kan jag få hålla någon i handen?” Jag fick både hålla någon i handen och säkert lite mer lugnande för rummet försvann igen… Döttrarna skrattade gott åt vad jag hade sagt.

En och en halv timme senare var jag tillbaka i båset där jag väntat på operationen. Foten var en stor klump men jag hade fortfarande ingen känsel i den. Efter en liten stund kom kirurgen och berättade att allt hade gått bra men att det varken hade blivit gips eller skruv. Istället hade han fixerat tån med ett stift som skulle dras ut ur foten efter fyra veckor. Den stack alltså ut genom huden på ovansidan foten. Jag fick inte stödja på foten de första dagarna och sedan enbart på hälen (skulle få en specialsko). Foten skulle vara i högläge så mycket det bara gick och efter ett par dagar skulle jag börja vifta lite på tårna. Han poängterade att jag skulle ta mina smärtstillande tabletter och inte vara duktig och försöka klara mig utan. Även han berättade att det är svårare att häva smärtan än att hålla den i schack. Kan tillägga att jag inte hade en endaste liten tanke på att vara duktigt och det även om jag i vanliga fall inte gillar att knapra tabletter.

Väntan på att skrivas ut var lång men jag fick smörgås och kaffe under tiden. En sko letades fram och även kryckor. Först hittade de bara för långa kryckor (svarade nej på frågan om det inte skulle funka ändå…) men akuten hade så då var det problemet löst. Jag fick med mig recept på morfin och paracetamol samt en hel hög med papper som skulle fyllas i samt även en remiss till Distriktssköterskan som skulle ta stygnen efter två veckor. Det blev till att åka rullstol ut till bilen och att hämta ut medicinerna. Att krångla sig in i bilen i baksätet var en utmaning men efter mycket trixande fick vi till det. Jag hade fått höra att man kunde bli illamående efter allt lugnande men jag hade inga känningar av det alls och när jag till slut, åtta timmar efter att vi hade åkt hemifrån på morgonen, landade i soffan var jag helt slut men glad över att vara hemma igen.

Viss känsel hade jag fått tillbaka i benet men foten var fortfarande helt bedövad. Lite orolig var jag över hur det skulle kännas när bedövningen släppte så jag såg till att ha tablettburkarna på nära håll vid soffan. Jag visste att jag skulle tillbringa många timmar där framöver. Sjukskrivningen var ju på fem veckor.

Fortsättning följer här.