Fortsättningen på sammanfattningen av min hallux valgus operation.

Del 1 hittar du här.

Så kom kallelsen. Den 7 april skulle jag infinna mig på Kungälvs sjukhus kl 07.30. Kvällen innan samt även på morgonen skulle jag ha duschat med Descutan enligt konstens alla regler. Äta kunde jag göra fram till midnatt men efter det var det stopp på mat och dryck. Behöver jag säga att jag sov ganska oroligt den natten?

Maken körde mig dit och jag möttes av en sköterska i receptionen på dagkirurgen. Hon log och hälsade mig välkommen och undrade sedan om jag inte kände igen henne. Det visade sig vara en gammal granne och den trevliga pratstunden fick mig nästan att glömma varför jag var där. Jag blev visad till ett omklädningsrum och fick en uppsättning kläder. Just sjukhuskläder är väl inte det snyggaste som finns men de ska visst vara praktiska. Inte ens mina egna underkläder fick jag ha på mig utan det skulle vara något som liknade en blandning av boxershorts och jag vet inte vad. En skjorta som knäpptes i ryggen, en skjorta med knäppning fram och strumpor i en obestämbar brunaktig nyans utgjorde dagens stass. Sen fick jag slå mig ner i ett väntrum men det var inte länge jag behövde vänta.

Jag blev väldigt väl omhändertagen och kände mig helt klart lyssnad på. Gång på gång berättade jag om min oro runt att inte vara sövd och gång på gång lugnade de mig och berättade exakt hur allt skulle gå till. Kirurgen som jag hade träffat i december och som skulle utföra operationen tittade förbi, ritade en stor svart pil på benet/foten som skulle opereras och redogjorde för sina planer. Hur han skulle göra, att han skulle fixera tån med en skruv och att jag skulle få gips. Även han lugnade mig med att allt skulle gå bra och att lokalbedövningen helt klart var det bäst alternativet. Jag fick även en första dos med smärtstillande. Både paracetamol och morfin. Anledningen till att man gör så är visst att det är lättare att hålla smärta i schack än att bryta den och då är en jämn nivå på det smärtstillande avgörande.

Först pärsen visste jag skulle bli när bedövningen skulle sättas men jag blev återigen lugnad. Jag skulle få lite lugnande medikamenter när den sattes. En nål i armen hade jag ju redan fått. Själva bedövningen skulle sättas med hjälp av svagström och ultraljud. Narkosläkaren som satte den var även han extremt pedagogisk och jag hörde allt att han sade att jag skulle få lite mer lugnande än vanligt :-). Med ultraljudet kunde han se flödet i benet och med svagströmmen hittade han exakt rätt ställe att sätta bedövningen på. När mina tår började vifta av sig själva var han rätt. 20 minuter senare hade jag ingen känsel från knät och neråt.

Nu var det bara att vänta på min tur. Jag visste att när min ”granne” i sängen bredvid kom tillbaka skulle det vara dags för mig att rullas in till operationssalen.

Fortsättningen hittar du här.