Jag var aningen mer orolig inför dagens borttagning av stiftet i tån än fullständigt panikslagen och det var jag extremt noga med att tala om både för läkaren och sköterskan. Självklart var mitt kontrollbehov också en bidragande orsak till oron… 

Läkaren försökte skoja bort det (inte uppskattat av mig alls) och öppnade den sterila förpackningen med tången som skulle användas. Jag sade något i stil med nej, nej, vänta, nej och han svarade att det redan var klart. Stiftet var ute och jag hade inte känt något – alls. 

Varför, undrar jag, kunde han inte ha sagt något i stil med det oftast inte känns alls eftersom stiftet inte längre sitter fast…? Varför gjorde han inte det liksom? Då hade jag nog till och med sovit natten till idag. 

Nu ska jag fortsätta använda den fina skon i ett par veckor till men jag får börja använda foten lite försiktigt korta stunder. 

Och stiftet var typ jättelångt! Jag kan verkligen förstå varför jag till och med kunde känna av det på undersidan foten. Delen som stack upp ur foten kan man se längst till vänster på stiftet. 6-7 cm var alltså inne i foten. Tur att jag inte visste det från början.