Den 7 april opererade jag foten och efter det har min rörlighet varit något begränsad. Faktiskt till och med extremt begränsad.

Första tiden var jag glad om jag kunde ta mig mellan sängen, soffan och badrummet och jag uppehöll mig mest i soffan. För att vara riktigt ärlig minns jag inte så där jättemycket från den första veckan men det skyller jag på de starka värktabletterna som jag knaprade. Ändå var det svårt för mig att inte bädda sängen (med påföljd att jag slog i foten) eller att dammsuga (varför jag nu kände att jag var tvungen att göra det?).

Jag är i vanliga fall en person som gillar att röra på sig. I alla lägen. Att nu inte kunna göra det är extremt frustrerande. Jag vill så gärna men när jag försöker så går det inte eller så tar det extremt lång tid. Bara att ta sig från punkt A till punkt B tar en evighet. Och sedan är det det här med att inte kunna köra bil. Vart jag än ska så måste någon annan köra. Det gör mig begränsad och det kräver planering. Att hitta på något spontant är liksom bara att glömma. Ett tag till i alla fall. Har jag tur kan jag köra om ett par veckor igen. Till dess fortsätter jag att åka taxi till och från jobbet. Det är jag tacksam att jag fick beviljat från Försäkringskassan. Alternativet hade varit sjukskrivning i ytterligare fyra veckor…