Jag är en sån där som lyssnar på låttexter. Så mycket att musiken inte kan vara för hög för då tappar jag koncentrationen. En kollega försökte en gång att välja låtar på italienska men det hjälpte inte. Språket påminner allt för mycket om portugisiska som jag kan så det var kört det också.

När älskad Sintra fick somna in i augusti var det en låt som ofta spelades på radion. Låten var Photograph av Ed Sheeran och även om texten inte till hundra procent stämmer så var det alldeles för mycket av den som slog an en sträng. Länge efteråt kunde jag inte lyssna på den utan att gråta men det gick bättre och bättre.

Idag hörde jag den igen.

Och grät.

Jag grät massor och borrade in ansiktet i Philips päls. Han som Sintra hittade och skickade skickade till oss.

Tänk att saknaden kan vara så stor fortfarande.

Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it’s the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still

So you can keep me
Inside the pocket
Of your ripped jeans
Holdin’ me closer
‘Til our eyes meet
You won’t ever be alone
Wait for me to come home