Det händer saker

De där ekollonen som jag tagit hand om har utvecklats riktigt bra. De växer så det knakar och snart är det nog dags att plantera dem i krukor. Tror jag. Kan vara så att jag behöver googla lite. 


Annat som utvecklas är löpningen. Efter en liten dipp i början av november är jag ”back on track” och det känns faktiskt riktigt bra. 


Tre pass i veckan blir det och lillebror fortsätter coacha och han kan sin sak. I tisdags var jag ruskigt nära att knäcka milen och jag är fortfarande hög på känslan. Visst, det tog 74 minuter men bara det där med 74 minuter…

S J U T T I O F Y R A !!!

Hur gick det till? 

Det konstiga är att jag gillar det. På ett knepigt sätt. Jag (och bästa löparkompisen) slår nya personliga rekord varje vecka och båda inser att vi kommer att vara redo och kunna springa en halvmara i mitten av maj. Hur coolt är inte det. 

Nu: ytterligare ett antal avsnitt av The good wife. Grymt bra serie…

Det där med att hänga upp saker på en låt

Jag är en sån där som lyssnar på låttexter. Så mycket att musiken inte kan vara för hög för då tappar jag koncentrationen. En kollega försökte en gång att välja låtar på italienska men det hjälpte inte. Språket påminner allt för mycket om portugisiska som jag kan så det var kört det också.

När älskad Sintra fick somna in i augusti var det en låt som ofta spelades på radion. Låten var Photograph av Ed Sheeran och även om texten inte till hundra procent stämmer så var det alldeles för mycket av den som slog an en sträng. Länge efteråt kunde jag inte lyssna på den utan att gråta men det gick bättre och bättre.

Idag hörde jag den igen.

Och grät.

Jag grät massor och borrade in ansiktet i Philips päls. Han som Sintra hittade och skickade skickade till oss.

Tänk att saknaden kan vara så stor fortfarande.

Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it’s the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still

So you can keep me
Inside the pocket
Of your ripped jeans
Holdin’ me closer
‘Til our eyes meet
You won’t ever be alone
Wait for me to come home

IMG_2434

Fanny & Flink

För åttonde gången (möjligen nionde) har jag vunnit en tavla i konstlotteriet på jobbet. Oavsett om jag för välja tidigt eller sent brukar någon av de tavlor jag gillar finnas kvar. Kanske har jag dålig smak men huvudsaken är väl ändå att jag är nöjd.

Jag brukar be maken om smakråd och det slutar inte alltid väl. Oftast har vi olika smak men den här gången gillade vi samma tavla båda två.

Tavlan heter Fanny & Flink och är målade av konstnären Kimmo Hakonen.

Nu bor den hemma hos oss och den kommer nog att få en hedersplats när väl köket är klart.

370565-d15c160fed0a47828d339086f3f2809d

Nej – fråga mig inte vad det gula är 🙂

Dimman lättade på sina ställen

Tennisarmbågen har blivit bättre men det är fortfarande en bit kvar tills atmen är helt bra. Det har varit akupunktur och övningar fyra gånger om dagen och långsamt har det gjort mindre och mindre ont. 

Nu var det det där med att göra något åt det som har orsakat tennisarmbågen och det var det dags för idag. Något med musklerna i axeln och balansen mellan att de ska bromsa och lyfta. Muskulärt är det och det kan man göra något åt. Mer akupunktur och mer övningar. Och de gamla övningarna ska jag inte slarva med utan fortsätta med i 4-6 veckor till. Suck. 

Dimman hade rullat in när jag lämnade sjukgymnasten och solen kunde man bara ana. 

  
Den där dimman kom och gick under dagen och bjöd på skådespel. Det blir lätt så när man befinner sig när vatten och temperaturen är så långt under nollan som den är nu. 

   
    
   
 En dag kvar med minusgrader enligt prognosen bara. Plusgrader och gråväder väntar efter denna otroligt vackra vecka. 

Från väst till öst

Lämnade ett magiskt vackert västkusten och hoppade på tåget till Stockholm. 

  
Det är vackert i Sverige kunde jag konstatera medan tåget susade fram mellan färgglada skogar och spegelblanka sjöar. 

Framme i huvudstaden landad jag på rummet och där blev jag kvar. Men – här hade lätt fått plats både hundar och make. 

  
Imorgon vid lunch åker jag tillbaka. 

Så tacksam 

Fina vännerna berättade för oss igår att de skulle dyka upp hos oss vid elvatiden för att hjälpa oss röja i garaget för att göra plats, åka med till båten och tömma den på dynor, täcken, kuddar, sjöställ och flytvästar och sedan hjälpa till att stuva in allt i garaget. Allt eftersom maken inte får lyfta på två månader vilket gör livet aningen meckigt så här i båtupptagningstider. Vännernas hjälp kom verkligen som en skänk från ovan. Tre fulla bilar blev det. Och då menar jag FULLA. 

  
Ja, mat och dryck fick vi också med oss från båten så jag hade röjt skafferiet för att få plats. 

En gräsklippning och en gardinuppläggning senare blev det söndagkväll. Tog jag söndagkväll. Med soffa, rödvin och Game of Thrones. Och med en mycket lättare känsla nu när båten är tömd. 

Fina vänner är guld värda och jag är tacksam för fina vänner. 

Men ojsan liksom

Vi skulle ses på segelsällskapets, gubbarna för att segla radiostyrda båtar och vi för vovve och barnvagnspromenad. Det slutade med akutbesök till Läkarhuset efter att maken gått in i vindskivor på ett ”lågt tak”. Det var rätt mycket springa involverat innan blodflöde och allt annat var under kontroll. 

Innan segling fick alltså männen ta en sväng till Läkarhuset medan vi promenerade längs havet. De var tillbaka rätt snabbt dock och kunde segla innan vi fikade. 

Jag, jag börjar bli rätt duktig på det där med promenader med två hundar 😉   

   Som bonus fick vi hjälp med att bygga ihop den nya dubbelburen till bilen. Så nu har Gnista och Philip varsin kupé i bilen.