Den 1 mars tog jag mig i kragen och plockade fram löpskorna. Då hade jag inte sprungit sedan i mitten av juli förra året. Precis som varje (v)år bestämde jag mig nu för att den här gången skulle jag verkligen komma in i löpningen och göra det till en vana. Precis som tidigare laddade jag järnet. En stor skillnad har det dock varit. Det verkar som om jag faktiskt kommer att lyckas den här gången.

Jag är nu uppe i 17 pass sedan dess och till och med igår, när det var riktgit skitväder, tog jag mig ut. Då hade jag ändå redan vid lunch bestämt mig för att vädret var skälig orsak till att hoppa över det. Vad var det då som fick mig att ändra mig? Bra fråga… Jag vet faktiskt inte. Kanske att jag visste att det ändå bara skulle ta en halvtimma och att jag efteråt skulle känna mig mer nöjd än vanligt. Eller så var det känslan att en tisdag inte är en tisdag utan löprundan. Kan det ha blivit en vana efter 17 gånger? Är det då så lång tid det tar eller har vanan kommit smygande utan att jag har märkt det?

Bästa löparkompisen (bortsett från syster och bror) är appen Runkeeper. Den håller koll på hur långt jag springer, var jag springer och hur fort jag springer. Att kunna se utvecklingen och att den går åt rätt håll är en riktigt bra sporre. Nu kan jag tex se att jag har förbättrat mig med en halv minut per kilometer sedan jag började. Målet är ytterligare en halvminut mindre så nu måste jag nog göra något åt det. Intervaller och backträning kanske… Intervaller kör jag redan så det får bli backträning och jag vet den perfekta backen. Men… jag misstänker att jag kommer att hitta ursäkter mot just backträning ett litet tag till 🙂