Två snabba år har gått. Två snabba år med vår voff Sintra. Hon som tog oss alla med storm. Två år är egentligen ingen lång tid men ändå känns det som att hon alltid har funnits här. Och att hon alltid har fått sova i våra sängar och ligga i soffan.

En efter en har ju alla de där viktiga principerna (som jag höll på stenhårt) ruckats på så nu gör hon nog mest som hon själv vill, framförallt när vi inte ser det. Är vi hemma ”frågar” hon faktiskt om hon får hoppa upp i soffan eller i vår säng men hur det är med det när vi inte är hemma vågar jag inte säga. Skulle vi ha glömt att stänga dörren till vårt sovrum och det inte är hon som trampar runt i sängen har vi nog spöken hemma.

Hon har en härlig hundpersonlighet och har behållit sina små specialegenskaper och utvecklat nya. Den allra nyaste är den när jag kommer hem. Om jag inte sätter mig ner på golvet och myser med henne, svassar hon runt mina ben så att jag inte kan röra mig. Jag SKA sätta mig på golvet och hon SKA kila in sitt huvud mellan mina knän och jag SKA halvlägga mig över henne och klappa/klia henne. Då spinner hon som en katt och sjunger lite. Måste säga att det är ett bra sätt att landa efter en dag på jobbet. Klok hund det där.

Bästa kompisen, som också fyller två år idag, är fortfarande brorsan Rufus. Brorsan som bor bara en liten bit från oss och som har hamnat i en lika trevlig familj som vår :-). Sintra och Rufus har nog setts i genomsnitt en gång i veckan sedan de lämnade valplådan och det räcker att vi säger hans namn för att hon ska bli alldeles spattig. Hör hon hans namn börjar hon gnälla och snurra och springer mellan oss och ytterdörren. Just att hon har sin bror och bästa vän så nära tycker jag är roligt och jag blir lycklig av att se hur glada de är över att få leka tillsammans.

Det här snurrandet, gnällandet och att springa mellan oss och ytterdörren tar hon även till så fort jag plockar fram kameran. På något sätt har hon kopplat ihop den med att vi ska ut på lite längre promenad på något roligt ställe. Allra roligast tycker hon att det är när vi åker till havet och hon får springa på klipporna. Finns det sedan möjlighet att hämta pinnar i vattnet brukar hon le från öra till öra. För henne är det att hämta pinnen som är grejen. Att springa ut i vattnet, simma fram till pinnen, kasta sig runt och sedan ta sig in mot stranden igen. Är Rufus med plockar han pinnen av henne där. Han tycker nämligen att det är lite bekvämt att hon gör grovjobbet.

De senaste dagarna har jag börjat notera att vi pratar väldigt mycket med henne. Ungefär som om hon var en människa. Det kan vara allt i från vad vi ska äta till middag eller om diskmaskinen kanske ska tömmas. Jag undrar om det är normalt. Det är VI som pratar med henne. Alltså inte bara jag. Nej – kanske inte normalt för alla men hos oss är det definitivt normalt. Det bestämmer vi.

Idag får det nog bli en extra godbit eller två. Lite födelsedagsfirande är ju på sin plats. Grattis även till Rufus och brorsorna Andy och Buster i Norge och Syster Ester i Skanör