Tyvärr händer det för ofta. Alldeles för ofta…

Under mina promenader med Sintra träffar vi alltid på andra hundar. Både små och stora. Ibland passar det sig att hundarna hälsar på varandra och andra gånger inte. ALLA gånger hälsar hundarna på varandra efter att vi människor kommit överens om att det är ok.

Sen finns det undantag. Tyvärr. Det handlar om hundar som inte är kopplade. Kanske till och med utan halsband. Hundar som går lösa. Visserligen med sin husse eller matte men ändå okopplade. Allt som oftast, enligt min erfarenhet, är det små hundar. Små, gulliga hundar. Ja, jag tycker också att de är gulliga men tycker ändå inte att de ska gå lösa.

Idag hände det igen. En av de lösa, gulliga hundarna fick för sig att den skulle attackera Sintra. Med rest ragg, öronen bakåtslickade och tokskällande gjorde den utfall och ägaren fick kasta sig över sin hund…. Jag menar bokstavligen kasta sig. Hunden hade varken koppel eller halsband.

oj, det har ALDRIG hänt förut…

Så sade ägaren till hunden och jag hoppas att det är sant. Tyvärr tror jag inte det… Jag ser mönstret allt för ofta. Det och att små hundar lyfts upp i famnen när det kommer andra lite större hundar. Kan det vara så att det är människan som har skapat en osäkerhet hos hunden? En osäkerhet som inte hade funnits om hunden hade fått vara hund och inte ett gosedjur/bebis/accessoar. Det tror jag. Sintra har sedan hon var liten fått hälsa på många hundar, stora som små. Första hunden hon hälsade på var faktiskt en 60-kg stor Rottweiler. Hon vägde då ungefär lika mycket som hans svans 🙂 Sintra är nu rätt duktig på hundspråk tack vare att hon får använda det. Hon är inte en människa. Hon är en hund och hundar har ett eget språk.

Sticker jag ut hakan? Jajamensan! Men tyvärr är mönstret allt för uppenbart.