Idag ligger vi med båten i Lysekil. I den norra hamnen. Där har vi aldrig legat förut men vi fick en jättebra plats och har kulingen rakt mot fören. Bäst vinkeln när man ligger i hamn.

I Lysekil finns även Sintras kennelmatte och familj så dem passade vi på att hälsa på. Det var väldigt trevligt och inte alls korkat och ogenomtänkt. De var däremot beslutet jag tog att jag skulle promenera tillbaka till båten. Det verkade ju inte så långt bort.

Jag följde vägen och kom till en annan hamn och så långt var allt bra. Jag hade ju koll på väderstrecken och vart jag skulle. Det var ju typ bara runt en klippa och en vik.

Ok då. Kanske lite längre bort. Typ två vikar.

Det är ju nu man egentligen borde inse att man (läs jag) tagit sig vatten över huvudet och vända. Istället fortsätter jag

…och fortsätter – ibland med lite mer spännande inslag

</a

Nu trodde jag dock att jag nästan var framme

Men tji fick jag. Det var en bit till

Jag kom fram till en badplats still slut och därifrån hittade jag en gångväg och vem dök upp på den om inte maken. Han hade blivit lite fundersam och gick för att möta mig. Tur att han slapp ge sig ut på räddningsaktion på klipporna. För hur tänkte jag egentligen? Det kunde ju gått illa.

Lite lön för mödan fick jag ändå. En väldigt vacker solnedgång!