Har man hund blir det en hel del promenader och nu när mörkret kommer tidigare går jag kvällstid gärna där det är upplyst. Det innebär oftast att jag passerar genom olika villakvarter. Dessa kvarter som poppat upp i perfekta rader med perfekta gråa murar och stenläggningar, helt plana gräsmattor och likadana bilar framför husen. Kvarter där husen är vita eller möjligen grå. Där till och med inredningen (ja, den ser man genom gigantiska fönster) är likadan som grannens. Möjligen avviker färgen på den dyra köksmaskinen som står (oanvänd?) på bänken i köket och kanske har man inte ”hunnit” byta upp teven till den nyaste/största/häftigaste…

Jo men visst raljerar jag nu. Åtminstone lite. Men jag skulle inte vilja vara i den fasen av livet där det skulle vara min verklighet. För i den verkligheten måste oket av ”alla andras” krav på dig var oerhört tungt.

För mig räcker det att promenera på de kvarterens gator lite då och då. Ungefär den dosen är lagom för mig. För det är lite som att vandra i en sagovärld. Där prinsen och prinsessan fick varandra och sedan levde lyckliga i alla sina dagar. Grejen är den att sagor är just sagor… Jag tror inte att det är fasaden som är det viktigaste. Jag tror att det är det som händer på insidan.