Ibland går det alldeles för fort när någon rycks ifrån oss och vi är inte förberedda. Man påminns då om hur skört livet är och att vi faktiskt ska göra vårt allra bästa med det.

Hösten 1988 träffade jag min mans mamma för första gången och nu, nästan 28 år senare, har hon plötsligt somnat in. 

Tack Kari för den du var och den förebild du blev för dina barnbarn, mina döttrar. 

Idag minns jag henne och tänker extra mycket på hennes man, min mans far, och hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn. 

Sov gott Kari och hälsa Sintra från mig. ❤️