I en vecka har jag följt letandet av försvunna Welsh springer spanielkillen Harley. Tyvärr allt för långt bort för att jag skulle kunna hjälpa till men många andra har gjort det. Harley har synts dagligen och jag har följt utvecklingen med tummarna låsta i ett fast grepp. 

För en liten stund sedan fick jag veta att de hade hittat honom och var på väg till veterinär. Lite mager och trött men verkade ändå ok. Behöver jag nämna att jag grät en skvätt? Av glädje såklart! 

Idag kramar jag lite extra på både Philip och Gnista.